Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
107
»Men hvad för slags man föreställer du dig att han
är, Gwendolen?»
»Låt mig se», sade hexan, i det hon lade pekfingret
på läppen, smått rynkade pannan och sedan beslutsamt
utsträckte fingret. »Kortväxt, nätt och jemt nående mig till
axlarna, bjudande till att göra sig lång genom att sno
upp sina mustascher och bära långt skägg, en lorgnett
i ögat för att gifva sig en förnäm min, en mycket deci-
derad mening angående sin väst, men mycket vacklande
och obestämda åsigter angående väderleken, om hvilken
han söker locka ur mig min tanke. Han kommer att
stirra på mig under hela tiden, och lorgnetten i hans
ögon kommer att föranleda honom att göra fruktansvärda
grimaser, i synnerhet då han skall småle på ett intagande
sätt. Jag kommer till följd deraf att slå ned ögonen,
och han kommer att märka, att jag inte är likgiltig för
hans uppmärksamlietsgärder. Den natten kommer jag
att drömma, att jag ser en högst ovanlig insekts försto-
rade ansigte, och morgonen derpå kommer han att er-
bjuda mig sin hand; fortsättning som ofvan.»
»Det är ett porträtt af någon, som du redan sett
förut, Gwen. Mr Grandcourt är kanske en ganska in-
tagande ung man.»
»Det är mycket möjligt», sade Gwendolen i en
högdragen, vårdslöst bifallande ton, i det hon tog af sig
sin hatt och fundersamt vred omkring den i handen.
»Jag undrar just, hur en intagande ung man beter sig!»
Derpå fortfor hon med en lustig förändring af ansigts-
uttrycket: »jag vet att han skulle hålla jagthästar och
fullblodshästar och ha ett hus i London och två på
landet — ett med tinnar och ett med en veranda. Och
jag är öfvertygad om, att han med en liten smula mord
kunde förskaffa sig titeln.»
Ironien i detta tal var af det tvetydiga slag, i
hvilket en portion verkligt allvar ingår. Det gjorde ett
pinsamt intryck på stackars mrs Davilow, hvars yttranden
alltid kunde tagas efter bokstafven och voro af oskyldig
natur; hon sade derför med bedröfvad min:
»För Guds skull, barn, tala inte på det viset. Du
läser sådana böcker — de ingifva dig så besynnerliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
