Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
108
idéer om allt. Då jag oeh din tant voro vid din ålder,
kände vi inte till det minsta om sådana styggelser, det
bedyrar jag. Ock jag tror, det var bättre, att det
så var.»
»Nå, hvarför kar du då inte uppfostrat mig på
det viset, mamma?» sade Gwendolen; men då hon på
blicken och den utbrytande snyftningen genast märkte,
hur djupt hon sårat modern, kastade hon sin hatt ifrån
sig, föll på knä för hennes fotter, och utropade:
»Mamma, mamma! Jag sade det endast på skämt.
Jag menade ingenting dermed.»
»Hur skulle jag kunnat det, Gwendolen?» sade
stackars mrs Davilow, alltför upprörd för att höra, hur
hennes stackars dotter tog tillbaka sina ord, och våld-
samt snyftande, medan hon ansträngde sig för att tala.
»Din vilja var alltid för stark, för att jag skulle kunnat
motstå den — om ock allting annat varit annorlunda.»
Denna osammanhängande logik var begriplig nog
för dottern. »Kära mamma, jag har inga förebråelser
att göra dig; jag älskar dig ömt», sade Gwendolen,
verkligt ångerfull. »Inte kan du rå för, att jag blifvit,
sådan jag är. För öfrigt är jag mycket älskvärd. Seså,
lugna dig nu!» Yid dessa ord borttorkade Gwendoleu
med näsduken moderns tårar. »Ja, verkligen är jag
inte rätt nöjd med mig sjelf; jag tycker mer om mig
sjelf, än jag skulle tyckt om tant eller dig. Så grufligt
tungsinta ni måste ha varit!»
Sådant inställsamt smek lugnade modern, såsom det
ofta gjort vid dylika sammanstötningar. Dessa samman-
stötningar upprepades likväl icke ofta med hänseende till
samma punkt, ty de hade i bådas minne lemnat efter
sig en djup farhåga för att beröra de ämnen, som kunde
framkalla dem; Gwendolen fruktade den obehagliga käns-
lan af ruelse öfver sitt beteende mot modern, en känsla,
som var den enda tillstymmelse till sjelfördömelse och
misstroende mot sig sjelf, som någonsin uppstått i hennes
själ, och mrs Davilows ömtåliga, moderliga samvete fruk-
tade allt, som framkallat den ringaste skymt till en
förebråelse. Till följd deraf uteslöto båda, efter nyss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
