Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
173
skulle veta. Ni kan höra er för angående mig. Min
man var öfverste Glasher.»
»Då vill jag gå», sade Gwendolcn, i det hon aflägs-
nade sig med en ceremoniös böjning på hufvudet,’ hvil-
ken med samma värdighet besvarades.
Ett par minuter derefter var Gwendolen åter i bok-
lunden, men sällskapet var ur sigte och hade uppenbar-
ligen icke skickat ut någon att söka efter lienne, ty
ingen menniska syntes till, förrän hon kom till don allé,
skogvaktaren visat henne. Hon beslöt att på denna väg
återvända till Gröna Löfsalen, dit hon snart framkom,
ty snabba rörelser syntes henne just nu vara ett medel
att skingra de tankar, som kunde hindra henne att bete
sig med tillbörligt lugn. Hon hade redan sett klart för
sig, hur hon skulle gå tillväga.
Mrs Dävilow var naturligtvis förvånad öfver att se
Gwendolen återkomma ensam, och det var icke utan,.att
hon var litet orolig, ehuru andra damers närvaro hin-
drade henne att lägga det i dagen. Till svar pä hennes
nyfikna fråga sade Gwendolen:
»Åh, jag har burit mig dumt åt. Jag blef efter
för att se på de Hviskande Stenarne, och de andra
skyndade bort efter något, så att jag förlorade dem ur
sigte. Jag tyckte, att det var häst att vända om igen
på genaste vägen — och det sade skogvaktaren att allén
var. Jag ångrar mig emellertid icke. Jag har fått nog
af att gå.»
»Ni och ert sällskap träffade väl icke mr Grand-
court?» frågade mrs Arrowpoint, icke utan afsigt.
»Nej», svarade Gwendolen, med en nästan utma-
nande blick och småskrattande. »Och inte heller sågo
vi några märken skurna i träden. Hvar kan han vara?
Han måtte väl inte ha fallit ned i dammen eller fått
ett slaganfall?»
Oaktadt Gwendolens fasta föresats att icke förråda
någon sinnesrörelse, hade hennes röst en mycket gäll
och skarp klang, och hennes mor kände sig öfvertygad
om, att något ledsamt måste hafva händt.
Mrs Arrowpoint tyckte, att den sjelfkära, unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
