Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
en vänlighet, som skulle verka lugnande. Men Daniel
vände sig hastigt om, lemnade rummet, gick upp på sin
kammare och satte sig der på det rymliga fönsterbrädet,
som var hans favorit-tillhåll, när han icke hade något
särskildt att göra. Här kunde han se regnet småningom
aftaga, medan solstrålarne sköto genom de remnade mol-
nen och upplyste en stor sträcka af parken, der de gamla
ekarne stodo med långa mellanrum, medan genom den
tätt invid belägna skogen ett grönt glad framlopp, som i
öster begränsades af himmeln. Detta var en skådeplats,
som alltid utgjort en del af hans hem, en del af den
förnäma välmåga, hvilken i hans lif varit något som för-
ståtts af sig sjelft. Och hans eldiga, ömma natur hade
med innerlig kärlek tillegnat sig denna landskapstafla.
Han visste en hel hop, om hvad det vill säga att vara
en gentleman i kraft af arfsrätten, och utan att tänka
mycket på sig sjelf — ty han glömde lätt sin egen till-
varo för Robert Bruces — hade han aldrig antagit, att
han kunde bli utesluten från en sådan lott, eller att han
skulle komma att spela en helt annan roll i verlden än
denne onkel, som kelade så mycket med honom. Daniels
smak stod helt och hållet i öfverensstämmelse med hans
uppfostran, och nu hade gossen blifvit djupt sårad vid
tanken på, att hans onkel, kanske hans far, tänkte på
en lefnadsbana för honom, som var alldeles olika hans
egen och hvilken, såsom han mycket väl visste, icke an-
sågs vara af det slag, att söner af engelska gentlemen
kunde bestämma sig för den. Han hade ofta vistats i
London med sir Hugo, som, för att bereda den musi-
kaliske gossen en njutning, gått på operan med honom
för att låta honom få höra de stora tenorerna, så att
bilden af en sångare, som tager publiken med storm, var
mycket lefvande för honom. Men trots hans musikaliska
begåfning uppreste sig hela hans själ mot den föreställ-
ningen, att han skulle utbildas till att sjunga för allt
detta fina herrskap, som icke skulle fråga efter honom
annat än som en märkvärdig leksak. Att sir Hugo ens
ett ögonblick kunde hafva tänkt sig honom i en sådan
ställning, förekom Daniel såsom ett omisskänligt bevis,
att det fans något i hans börd, som stälde honom utan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
