Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
195
lika stora motståndare af allt som var sannast och bäst,
och de böcker, han skrifvit, betraktades alla .ur samma
synpunkt af andäktig tro, som, trots allmän likhet, skarpt
skilde mellan hvad som var hans och icke hans. Dessa
skrifter voro af mångfaldigt slag, från resebeskrifningar i
den glänsande stilen till artiklar i allmänna ämnen och
ströskrifter rörande invecklade politiska frågor, men för
Daniel voro de alla lika i det hänseendet, att de voro till
den grad obestridligt riktiga, att riktigheten af andras
åsigter kunde pröfvas genom jemförelse med dem.
Hvem kan icke föreställa sig bitterheten af den första
misstanken, att någonting hos föremålet för en obegrän-
sad kärlek icke är alldeles som det bör vara? Barn for-
dra, att deras hjeltar skola vara fläckfria, och tro lätt,
att de äro det; den första upptäckten af ett motsatt för-
hållande är knappast något mindre hårdt slag för ett kär-
leksfullt barn, än den farhåga för kullkastandet af våra
djupast rotade öfvertygelser, som vid mognare ålder gör,
att verlden synes oss svigta på sina grundvalar.
Men någon tid efter sedan Daniels sinne ånyo upp-
rörts på detta sätt, tycktes det, som om sir Hugos fråga,
huruvida han hade lust att blifva sångare, endast varit ett
skämtsamt experiment. Han lät nämligen inkalla Daniel
i sitt bibliotek, och då gossen inträdde, blickade han upp
från papperet, hvarpå han skref och kastade sig om åt
sidan i sin länstol. »Ah, Dan!» sade han vänligt, i det
han drog en af de gamla, broderade taburetterna fram till
sig. »Kom hit och sätt dig.»
Daniel lydde, och sir Hugo lade sakta handen på
hans skuldra och såg kärleksfullt på honom.
»Hvad går åt dig, min gosse? Har du nyligen hört
något som gjort dig ledsen?»
Daniel hade föresatt sig att icke gråta, men han kunde
icke tala.
»Alla förändringar äro pinsamma för dem, som äro
lyckliga», sade sir Hugo, i det han lyfte handen från
gossens skuldra till hans mörka lockar och sakta strök
dem. »Du kan ej erhålla den uppfostran, jag önskar,
utan att vi skiljas åt. Och jag tror, att du i skolan skall
finna mycket, som du skall tycka om.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
