Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
nu var afslutad och att han nu på ett eller annat sätt
skulle intaga en plats i det engelska samhället. Men
ehuru han, för att göra sir Hugo till viljes ooh för att
hafva något att sysselsätta sig med, begynt att läsa juri-
dik, hade detta skenbara beslut icke medfört något annat
resultat än att göra honom ännu mer villrådig. Hans
gamla kärlek till rodd hade åter vaknat med förnyad styrka,
sedan han kommit till London med Mallingers, derför att
han ingenstädes kunde vara så afsöndrad från verlden som
ute på Themsen. Han hade egen båt, som låg förtöjd
vid Putney, och när sir Hugo kunde undvara honom, var
det hans högsta nöje att ro, tills solen gått ned, och åter-
vända vid stjernornas sken. Det var icke derför att han
var sentimental; men han var fallen för att hängifva sig
åt ett annat slags tankegrubbel, som är mer vanligt hos
unga män i våra dagar — nämligen att tvifla på, huru-
vida det lönar mödan att taga någon del i lifvets strid;
detta gäller naturligtvis i främsta rummet om sådana unga
män, hos hvilka det oproduktiva arbetet att tvifla under-
stödes genom tre eller fem procent af det kapital, som en
annan med svett och möda förvärfvat.
I närheten af Kew-bridge var det mellan sex och sju
på aftonen aldrig ensamt. Flere personer ströko omkring
vid dockan, och här och der gled en båt förbi. Deronda
hade rätt svårt för att komma förbi detta ställe, men då
han varseblef, att en stor pråm närmade sig honom, dref
han sin båt åt sidan och hvilade på åran några alnar från
flodbrädden. Han fortfor hela tiden omedvetet att gnola
på en melodi, som föresväfvat honom hela vägen uppför
floden — gondolierens sång i »Othello», hvari Rossini på
ett så värdigt sätt satt musik till Dantes odödliga ord:
»Nessun maggior dolore
Che ricordarsi del tempo felice
Nella miseria». *)
Och då han hvilade på åran, kunde man tydligt på
flodbrädden förnimma tonfallet af de pianissimo sjungna,
*) Ej större qval det finnes,
An, osäll vorden, svunnen lyckas stunder
Dra sig till minnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
