Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
got ovanligt, och dessa omständigheter gjorde det så mycket
mer omöjligt, att han skulle påtruga henne sitt delta-
gande. Han begynte att ro bort och var snart ett godt stycke
uppför floden; men inga tankar fingo så uteslutande makt
öfver honom, att de helt och hållet förmådde undantränga
bilden af den olyckliga unga flickan. Gång efter annan
började han att spekulera öfver den roman, som sanno-
likt låg bakom denna ensamhet och denna tröstlösa blick,
och derpå smålog han, då han kom att tänka på, hur
han delade den allmänna fördomen, att intressanta ansig-
ten nödvändigt måste stå i samband med intressanta äf-
ventyr, och derpå sade han åter till sig sjelf, att sorgen
är dubbelt så tragisk, när den drabbar en skönhet, fin och
späd som ett barn.
»Jag skulle icke kunnat glömma detta uttryck af djupt
lidande, om hon ock varit ful och simpel», sade han för
sig sjelf. Men det var onekligt, att det tilldragande i
bilden gjorde det sannolikare, att den skulle inprägla sig
djupare i hans själ. Den stod så klart för honom som
en onyx-camée: den svartbruna drägten, det lilla söta,
bleka ansigtet och de svarta ögonen med de långa ögon-
fransarne. Han förestälde sig lifligt alla de tragedier,
som försiggå i verlden med unga flickor, i allsköns hem-
lighet och utan att någon har en aning derom, alldeles
som tragedierna i skogsdungen eller häcken, dit de värn-
lösa fåglarne ensamma släpa sig med sårade vingar och
teckna sina röda dödsrunor på den mörka mossan. Han
begagnade föga sina åror, utan nöjde sig med att glida
ned med ebben för att sedan återföras af floden. Då han
med den kommit tillbaka på andra sidan Richmond Bridge,
var solen i nedgången, och han såg sig om efter ett
alldeles ensamt ställe, der han kunde förtöja sin båt,
kasta sig ned på ryggen med kuddarne under hufvudet
och se på den nedgående solens strålar och framträdan-
det af denna underbara färgprakt, som en österländsk
skald kallar Guds lystringsrop till de små stjernorna,
hvilka hvar för sig svara: »här är jag».
Han valde ett ställe, der floden kröker sig midt
emot Kew-Gardens och der han hade en bred vattenyta
framför sig, som afspeglade den nedgående solens strålar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
