Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
nom. Hans ansigte var nu vändt mot ljuset, och hon
kände igen det. Men ett par ögonblick förblef hon stum
och de sågo ånyo på hvarandra. Slutligen sade hon med
låg, välljudande röst, och på ren engelska, ehuru med en
•lindrigt utländsk brytning: »jag har sett er förut», och
efter ett kort uppehåll tilläde hon drömmande »nella
miseria».
Deronda, som icke förstod tankeförbindelsen, antog,
att hon blifvit sinnessvag af nöd och hunger.
»Det var ju ni som sjöng?» fortfor hon tveksamt.
»Nessun maggior dolore» . . . Blotta orden, då hon fram-
hviskade dem med sin själfulla, ljufva stämma, kommo
melodien att klinga i Derondas öra.
»Ack ja», sade han, ty han förstod henne nu, »jag
sjunger ofta detta stycke. Men jag är rädd för, att ni
kan hafva skada af att dröja här. Låt mig i min båt
få föra er till något säkert ställe. Och den väta kappan
— låt mig få taga den.»
Han ville icke göra något försök att taga den utan
hennes tillåtelse, ty han var rädd för att skrämma henne.
Till och med då han yttrade dessa ord, föreföll det ho-
nom, som om hon ryggat tillbaka och fasthållit kappan
ännu hårdare. Men hennes ögon voro forskande fästa
på honom, då hon sade: »ni ser god ut. Kanske är det
Guds befallning.»
»Haf förtroende till mig. Låt mig hjelpa er. Jag
vill hellre dö än tillåta att något ondt vederfares er.»
Hon reste sig upp från sin sittande ställning, i det
hon först drog upp den genomblötta kappan, och sedan
lät den falla till marken — den var för tung för hennes
trötta armar. Det låg något obeskrifligt rörande i åsynen
af den lilla qvinnoskepnaden, då hon lade sina små, frusna
händer i kors öfver bröstet och gick ett steg baklänges,
medan hon lutade hufvudet framåt, liksom för att icke
förlora honom ur sigte.
»Store Gud!» utbrast Deronda ofrivilligt och i en så
låg, högtidlig ton, att det lät som en bön, som omedvetet
kommit öfver hans läppar. Det gripande intryck, denna
öfvergifna flicka gjorde på honom, anslog en sträng, som
nära berörde hans djupaste intresse för qvinnors öden —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
