Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
216
slutligen, medan Deronda nervöst rodnade för en stirrande
blick, som han snarare kände än såg.
».Jag vill inte veta något, undantagandes hvad ni
vill meddela mig», sade han, ännu betagen af en viss
farhåga, att hon var litet sinnesrubbad. »Kanske det
inte är nyttigt för er att tala.»
»Jo, jag vill meddela er det. Jag är född i Eng-
land, men jag är judinna.»
Deronda teg och förundrade sig i tysthet öfver, att
han icke redan sjelf sagt sig detta, ehuru en hvar, som
sett unga spanska flickor med deras fint formade ansig-
ten, snarast skulle tagit henne för en spanjorska.
»Föraktar ni mig derför?» sade hon nu med sänkt
röst, i hvilken det låg en så skärande smärta, som om
det varit jämmerskriet af ett litet oskäligt, i dödsångest
stadt djur.
»Ilvarför skulle jag det?» sade Deronda. »Så dår-
aktig är jag inte.»
»Ja, men många judar äro dåliga menniskor.»
»Det äro också många kristna. Men jag skulle inte
anse det för rätt, om ni för den skull föraktade mig.»
»Min mor och min bror voro goda menniskor. Men
jag kommer aldrig att återfinna dem. Jag är kommen
långt bort ifrån —■ från utlandet. Jag rymde, men
jag kan ej berätta er det — jag kan ej tala derom.
Jag trodde jag skulle kunna återfinna min mor — att
Gud nog skulle visa mig vägen. Men till slut blef jag
förtviflad. Denna morgon, när det dagades, förekom det
mig, som om ett enda ord oafbrutet ljudit i mina öron:
»aldrig, aldrig!» Men nu begynner jag att tro — —»
hennes ord afbrötos af snyftningar — »att det är mig
ålagdt att lefva — kanske begifva vi oss till henne.»
Hon brast i gråt, höll händerna for ansigtet och
lade ned hufvudet på knäet. Han hoppades, att hennes
våldsamma gråt skulle lätta hennes sinne. Emellertid
funderade han med mycken förlägenhet på, huru han
skulle presentera sig med henne i Park Jjane — dit
hade han nämligen i början beslutit att föra henne, in-
nan han närmare hunnit tänka på saken. Något väl-
villigare och mildare fruntimmer än lady Mallinger kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
