Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
dom begynner jag i drömmen att darra och tro, att vi
båda äro döda, men då vaknar jag upp, och min hand
ligger som nu, och för ett ögonblick vet jag inte riktigt
till mig. Men kunde jag få se min mor igen, så skulle
jag känna igen henne.»
»Ni måste vara förberedd på, att efter tolf års för-
lopp en och annan förändring inträdt», sade mrs Meyrick
mildt. »Sé på mitt gråa hår: för tio år sedan var det
ljusbrunt. Dagarne och månaderna skrida fram öfver oss
som oroliga, små fåglar och lemna efter sig spår af sina
fotter, som ofta kunna vara tunga nog.»
»Ack, jag är säker på, att min mors lijerta varit
tungt, derföre att hon måst sakna mig. Så glad hon
skulle bli, om vi kunde mötas igen, och jag kunde säga
henne, hur innerligt jag älskar henneT och trösta henne
efter all hennes sorg! Kunde det ske, skulle jag inte bry
mig om något; jag skulle vara glad Öfver alla de lidan-
den, jag genomgått. Jag var förtviflad. Yerlden före-
kom mig så usel och dålig; ingen hjelpte mig så, att jag
kunde härda ut i den; jag trodde bestämdt, att min mor
var död och att döden var den enda vägen till henne.
Men då — i det sista ögonblicket — i går, då jag läng-
tade att böljorna skulle sluta sig tillsamman öfver mig
och jag trodde, att döden var den bästa bilden af barm-
hertigheten — då kom den förkroppsligade godheten till
mig och jag började åter fatta förtröstan till lifvet. Och
— så besynnerligt det än kan synas — jag begynte då
också att tro, att hon ännu kunde vara vid lif. Och
nu, då jag är hos er — här — denna morgon — har
frid och hopp strömmat in i mitt lijerta. Jag åtrår
ingenting mer; jag kan vänta, derför att jag hoppas och
tror, och jag är tacksam — o, så innerligt tacksam! Ni
har inte haft några dåliga tankar om mig — ni har inte
föraktat mig!»
Mirah sade detta med låg röst, men med mycken
värme och satt hela tiden så stilla som en figur i en
målning.
»Många andra skulle haft samma känslor som vi,
kära barn», sade mrs Meyrick, som märkte, att hennes
ögon fuktades, medan hon blickade ned på sitt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
