Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
»Men jag träffade inga sådana på min väg — de
kommo icke till mig.»
»Hur gick det till, att ni blef tagen från er mor?»
»Ack, jag hade redan längesedan ämnat komma till
den punkten. Det är förfärligt att tala derom, och dock
måste jag berätta er det — jag måste berätta er allt.
Det var min far, som tog mig från henne. Jag trodde,
att vi endast skulle göra en liten resa, och jag gladdo
mig deråt. Jag hade en koffert med mig, i hvilken alla
mina små tillhörigheter voro nedpackade. Men vi gingo
ombord på ett fartyg och kommo allt längre och längre
från land. Derpå blef jag sjuk, och jag trodde, att det
aldrig skulle taga slut — det var mitt första lidande
och det föreföll mig oändligt. Men slutligen stego vi i
land. Jag visste då inte besked om något och trodde,
hväd min far sade mig. Han tröstade mig och sade mig,
att jag skulle få komma tillbaka till min mor. Men det
var till Amerika vi kommit, och det varade mänga år,
innan vi återvände till Europa. I början frågade jag ofta
min far, när vi skulle resa hem igen, och gjorde allt
hvad som stod i min makt för att så fort som möjligt
lära mig att skrifva, ty jag ville så grufligt gerna skrifva
till min mor; men en dag, då han såg att jag försökte
skrifva ett bref, tog han mig upp på sitt knä och sade
mig, att min mor och min bror voro döda och att
det var derför, han inte återvände. Jag erinrade mig
blott föga min bror; han bar mig en och annan gång
på sina armar, men han var inte alltid hemma. Jag
trodde min far, då han sade, att de voro döda; jag kunde
aldrig föreställa mig, att det var osanning, och en lång
tid grät jag hvar afton, då jag kommit till sängs. Men
då min mor så ofta kom till mig i mina drömmar, trodde
jag, att hon lefde i min närhet, fastän jag inte alltid
kunde se henne, och detta tröstade mig. För den skull
var jag heller aldrig rädd i mörkret, och om dagen plä-
gade jag ofta tillsluta ögonen och hålla händerna för an-
sigtet och försöka att se henne och höra henne sjunga.
Omsider lyckades jag dermed utan att behöfva tillsluta
ögonen.»
Mirah tystnade, och det var ett uttryck i hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
