Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
ket nedslagen: vi hade det litet knapt just vid dei,
tiden. Jag tror inte, jag riktigt sagt er, hvilka känslor
jag hyste för min far. Jag visste, att han höll af mig
och ville visa sig öfverseende mot mig, men han misstog
sig alltid på, hvad som kunde göra mig förnöjd och lyck-
lig. Det låg i hans natur att taga allting lätt, och jag
upphörde snart att göra honom några frågor angående
saker, som lågo mig mycket om hjertat, emedan han
alltid slog bort dem med ett skämt. Det var just detta,
som reste en hög skiljemur mellan mig och min far, och
allt, hvad jag djupast kände, bemödade jag mig mest att
dölja för honom. Det fans nämligen åtskilliga ting, som
jag inte kunde fördraga att man skrattade åt. Ar då
denna verld och allt hvad der finnes endast en farce och
en vaudeville utan någon synnerlig mening? Hvartill
tjena då tragedier och operor, hvari menniskor söka att
lösa svåra uppgifter och villigt underkasta sig lidanden?
I min tanke är det fånigt att skratta åt allt, och jag
märkte, att då han önskade, att jag skulle sjunga den
mest storartade musik och utföra roller i stora operor,
så var det endast derför, att detta betalade sig bäst.
Detta förringade min tacksamhet för hans välvilja, och
den ömmaste känsla, jag hyste för honom, var medlidande.
Ja, ibland hyste jag verkligen medlidande med honom.
Han hade åldrats och förändrat sig. Han var inte mer
så gladlynt.
»Då och då på senare åren kunde hans munterhet
plötsligt försvinna, och han satt hemma tyst och dyster;
eller han kom in och kastade sig på en stol och brast i
gråt, alldeles som jag sjelf gjort, när jag var bedröfvad.
Om jag lade min hand på hans knä och sade: ’hur är
det fatt, pappa?’ svarade han inte, utan drog min arm
omkring sin hals och lade sin arm omkring mitt lif och
fortfor att gråta. Det uppstod aldrig något förtroende
oss emellan, men det gjorde mig dock så ondt om honom.
I sådana ögonblick, det var jag viss om, sörjde han bit-
tert öfver det lif han fört, och jag tryckte min kind till
hans hufvud och bad till Gud. Det var sådana ögon-
blick som mest fängslade mig vid honom, och då före-
stälde jag mig, hur innerligt min mor måste hafva älskat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
