Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
243
mig’. Jag var rädd för alla och ville inte, att någon
skulle tala till mig. Först tilltalade han mig, men när
han säg, att jag inte tyckte om det, upphörde han. Det
var en lång resa, och jag åt ingenting annat än ett
stycke bröd. Han erbjöd mig genast litet af den mat,
han medfört, men jag ville icke taga emot det. Jag tror
det var han, som lagt guldmyntet i min ficka. Utan det
hade jag knappast kunnat komma till Dover, och jag
tillrvggalade till fots en god del af vägen från Dover till
London. Jag visste, att jag måste se ut som en stackars
tiggarflicka, och jag ville inte se allt för eländig ut; ty
om jag fann min mor, skulle hou sörja öfver att se mig
i ett sådant tillstånd. Men ack, hur fåfängt var ej mitt
hopp att få återse henne. Så snart jag satt miu fot på
Londons gator, begynte jag att fråga efter Lambeth och
Blackfriars Bridge, men det var en lång väg dit, och
jag gick vilse. Slutligen kom jag till Blackfriars Bridge
och frågade efter Colman Street. Man skakade på huf-
vudet. Ingen kände till någon sådan gata. Jag såg den
med min själs öga — trappstenarne utanför huset, der
vi bodde, och det stora stenhuset midt emot med den
breda porten. Men det fans ingenting, som liknade det.
Då jag slutligen i en bod förfrågade mig om, hvar
Coburg-teatern och Colman Street vore belägna, svarade
mig bodbetjenten: »åh, det är allt sammans borta, min
lilla flicka; allting är nytt». Jag vände mig bort och
kände mig till mods, som om döden lagt sin hand på
mig. »Vänta litet, min lilla flicka», sade han; »hvad är
det ni vill i Colman Street?» Han menade kanske väl,
men jag kunde inte fördra den ton, hvari han talade till
mig, och hur kunde jag säga honom, hvad jag ville?
Jag var alldeles förbryllad och hufvudyr. Jag kände
plötsligt, att jag var mycket matt och trött, men hvart
kunde jag ställa min kosa? Jag såg ju så fattig och ned-
dammad ut och egde ingenting —• jag såg ut som en
tiggerska och var rädd för alla de ställen, der jag kun-
nat taga in. Jag förlorade all förtröstan. Jag ansåg
mig öfvergifven af Gud och menniskor. Hela vägen från
Drag hade jag varit full af hopp — utom mig af glädje.
Jag trodde, att Gud hjelpt mig, och jag gjorde ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
