Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fasade för verldeu. Ingen kände mig; alla skulle miss-
känna mig. Jag hade i mitt lif sett så många som
gladde sig åt att förakta sina medmenniskor och som
skrattade åt deras skam. Hvad kunde jag göra? Lifvet
omgaf mig liksom med en eldmur — öfvcrallt slogo lå-
gorna mot mig så, att jag skyggade tillbaka. Jag bc-
gynte att tro, att min förtviflan var Guds röst, som bjöd
mig att dö. Men det skulle draga om länge, innan jag-
dog af svält. Jag tänkte på mitt folk — på judarne —
huru de drifvits från land till land och huru de hoptals
dött af elände under sina vandringar; — var jag då den
första? Och under förföljelserna, hade icke våra fäder
då stundom dödat sina barn och efteråt sig sjelfva för
att bevara- dem frän att bli aftällingar! Detta tycktes
berättiga mig till att göra slut på mitt lif; ty jag var
ju också omringad af olyckan och sag ingen annan ut-
väg än att öfverlemna mig åt synden. Men i min själ
kämpade stridande tankar. Jag visste, att somliga anse
det för orätt att påskynda sin död, om man ock vore
midt i lågorna, och medan jag ännu hade några krafter,
fans det en röst i mitt inre, som bjöd mig att härda ut
— hvad nytta hade eljest hela mitt lif varit till?
Utom under de första åren hade det inte varit något
lyckligt lif. IIvarje morgon, då det dagades, plägade jag
tänka: ’jag skall söka fördraga det’. Men förut hade
jag dock alltid haft något hopp; nu var det försvunnet.
Med dessa tankar gick jag och gick, i mitt hjerta an-
ropande den Allsmäktige, från hvilken jag lika litet kunde
fly i döden som i lifvet — ehuru jag inte hysto^ någon
stark tro på, att han bekymrade sig om mig. Styrkan
tycktes vika från min själ: bakom alla mina böner låg
en känsla,’ att jag var ensam och öfvergifven. Ju mer
jag tänkte, desto tröttare blef jag, tills det förekom mig-,
som om jag alls inte mer tänkt, och endast himlahvalfvet
och floden och den Evige varit qvar i min själ. Ocli
hvad betydde det, om jag lefde eller dog ? Om jag lade
mig ned att dö i floden, var det något mer, än om jag
lade mig ned att sofva? — I sömnen befalde jag ju
också min själ i Guds händer — uppgaf min personlig-
het. Det fans endast en känsla qvar i min själ. en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
