Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
shaws inspektor skall uppgöra allt med honom på för oss
fördelaktigaste sätt; du känner honom säkert — mr Beazley
— en rätt hygglig man.»
»Jag kan inte tro annat, än att lord Braokenshaw
skulle låta dig få ho här hyresfritt», sade Gwendolen,
hvars talanger med hänseende till affärer ieke voro syn-
nerligen utvecklade, men som egde så mycket större för-
måga att uppfatta den beundran, hennes skönhet väckte.
»Mitt kära barn, lord Braokenshaw är i Skottland
och vet ingenting om, hvad som händt oss. Hvarken din
onkel eller jag ha lust att vända oss till honom. Och
dessutom, hvad skulle vi göra i detta hus, utan tjenste-
folk och utan pengar till bränsle för att elda upp det?
Ju förr vi komma härifrån, dess bättre. Vi ha ju ingen-
ting mer än våra kläder.»
»Du ämnar således resa utrikes, förmodar jag?» sade
Gwendolen. Hon hade nu en gång giort sig förtrolig med
den tanken.
»Ack nej, mitt söta barn, visst inte. Hur skulle vi
kunna resa? Du har aldrig haft minsta begrepp om pen-
ningaffärer», sade mrs Davilow, i det hon bjöd till att
småle, lade sin hand på Gwendolens och sorgset tilläde:
»det gör denna olycka så mycket bittrare för dig, min
älskling.»
»Men hvart skola vi begifva oss?» sade Gwendolen
med en viss skärpa i tonen. Hon började ånyo känna sig
helt hjertängslig.
»Det är alltsammans redan afgjordt. Litet bohag få
vi från prestgården — allt hvad de kunna undvara.» Mrs
Davilow besinnade sig. Hon fruktade verkligheten min-
dre för egen räkning än för den smärta, hon genom med-
delandet måste förorsaka Gwendolen, som såg på henne
med spänd väntan, men förblef stum.
»Vi skola flytta till Sawyers Cottage.»
I första ögonblicket sade Gwendolen icke ett ord,
men bleknade af harm — en berättigad harm i hennes
tycke. Derpå sade hon i en högdragen ton;
»Det är omöjligt. Någonting annat än detta borde
man ha tänkt på. Onkel borde inte tillåta det. Jag kom-
mer inte att finna mig cleri,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
