Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Mitt söta barn, bvad skulle vi väl eljest kunna hitta
på? Din onkel är så god mot oss, som han någonsin kan
vara; men han har sjelf drabbats af slaget och han har
en familj att sörja för. Och förstår du riktigt, hur det
förhåller sig? Du måste komma ihåg det — vi ha in-
genting. Vi ha rakt ingenting att lefva af, utom hvad
han och min syster gifva oss. De ha varit så förstån-
diga och hjelpsamma som möjligt, och vi måste bjuda till
att förtjena någonting. Jag och flickorna skola sy en
bård till en bord-duk åt den välgörande fruntimmersföre-
ningen i Wancester och en altarduk, som församlingsborna
ämna skänka Pennicotes kyrka.»
Mrs Davilow inlät sig endast ogerna i dessa enskild-
heter, men hvad skulle hon väl eljest taga sig till för att
göra deras belägenhet riktigt tydlig för det stackars bar-
net, som, tyvärr, för det närvarande måste finna sig i sitt
öde, hvad helst framtiden än kunde hafva i beredskap för
henne? Hon hyste nämligen, en vidskeplig föreställning,
att en bättre framtid ovilkorligen måste vara hennes dotter
förbehållen.
»Men något annat ställe att bo i än Sawyers Cottage
måtte du väl kunnat anskaffa», återtog envist Gwendolen,
som pinades vid blotta tanken på detta hus, hvari en tull-
tjensteman hade bott.
»Nej, det försäkrar jag dig, mitt kära barn. Du vet
nog sjelf, hur få hus det fins att tillgå, och vi kunna vara
glada att få ett för egen räkning. Det är alls inte så
oäfvet. Der finnas två små salonger och fyra sängkamrar.
Du kan sitta ensam der, så ofta du har lust.»
Det deltagande bekymret för modern hade nu så be-
tydligt minskats, att Gwendolen icke alls gaf akt på dessa
urskuldande ord.
»Jag kan inte fatta, mamma, att hela din förmögen-
het med ens gått förlorad. Hur kan du på så kort tid
ha fått visshet derom? Det är inte en vecka, sedan du
skref till mig.»
»De första underrättelserna derom fick jag mycket
tidigare, mitt barn. Men jag ville inte förderfva din glädje,
förrän det var absolut nödvändigt.»
»Ack, så förargligt», sade Gwendolen, åter rodnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
