Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
fordra att organen skola utbildas derhän, att säkerhet
vinnes att åstadkomma en allt vackrare och vackrare
effekt. Ens muskler — hela ens kropp — måste gå som
ett ur, riktigt, riktigt, riktigt på pricken. Detta måste
ske i lifvets vår, innan vanorna blifvit inrotade.»
»Jag har inte gjort anspråk på att vara ett geni»,
sade Gwendolen, som ännu inbillade sig, att hon nog på
ett eller annat sätt skulle kunna göra, hvad Klesmer ville
framställa som omöjligt. »Jag antog blott, att jag hade
en smula talang — så mycket att det kunde upparbetas
till något bättre.»
»Det förnekar jag inte», sade Klesmer. »Om ni
för några år sedan kommit in på det rätta spåret, kunde
ni nog nu hafva uppträdt som sångerska, fastän jag inte
tror, att er röst skulle slagit synnerligen an på allmän-
heten. Såsom skådespelerska skulle ni möjligen genom era
personliga företräden och era förståndsgåfvor i sådant fall
kunnat förskaffa er anseende, men detta låter sig icke göra
nu, då ni saknar erfarenhet, förmåga att underordna er
och konstnärlig utbildning.»
Klesmer kunde visserligen synas grym, men hans me-
ning var allt annat än att vara grym. I vårt tal, äfven
om det är aldrig så uppriktigt, följa vi sällan uteslutande
en enda ingifvelse; men Klesmers yttrande härledde sig
från rent medlidande med den stackars Gwendolen, som
i sin okunniga ifver ville rusa åstad på en lefnadsbana,
på hvilken han såg allt dermed förknippadt elände med
en tydlighet och klarhet, som han icke kunnat bibringa
henne, till och med om han velat.
Gwendolen var emellertid icke öfvertygad. Hennes
höga tankar om sig sjelf återkommo, och eftersom råd-
gifvaren, som hon bedt säga sin mening, fält ett så strängt
och afgörande utslag, kände hon sig frestad att tro, att
denna hans dom icke allenast icke var ofelbar utan också
partisk. Det föll henne in, att det skulle varit vida en-
klare, och att hon skulle handlat vida klokare, om hon
skrifvit till en teaterdirektör i London och utbedt sig ett
samtal med honom. Hon beslöt att icke yttra något vi-
dare om sin sång 5 Klesmer, det insåg hon, hade fått i
sitt hufvud, att hon icke dugde till sångerska. Men hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
