Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
»Jag lyckönskar er uppriktigt, herr Klesmer. Jag
tror jag aldrig sett en mera beundransvärd dam än miss
Arrowpoint. Jag får dessutom tacka er för all den väl-
vilja, ni i dag visat mig. Men nu kan jag inte bestämma
mig för något. Om jag skulle fatta det beslut, ni talar
om, skall jag begagna mig af ert anbud och skall låta er
veta det. Men jag fruktar för, att hindren äro för stora.
I hvad fall som helst är jag er på det högsta förbunden.
Det var mycket djerft af mig att göra er detta besvär.»
Klesmer tänkte inom sig: hon kommer aldrig att
låta mig veta det; — men i den aktningsfullaste ton sade
han: »ni kan när som helst förfoga öfver mig. När ni
skrifver till mig efter adressen på detta kort, så fram-
kommer ofördröjligen brefvet till mig.»
Då han tagit sin hatt och just skulle till att buga
sig och gå, gjorde Grwendolens bättre jag, som kände, att
hon ådagalade en otacksamhet, som den klarsynte Klesmer
måste hafva lagt märke till, en förtviflad ansträngning för
att genombryta det skal af sjelfviska känslor — sviken
väntan och sårad fåfänga — hvarunder det låg doldt.
Hon såg på honom med en af sina förra, skälmska blickar,
räckte honom handen och sade småleende: »om jag be-
träder den orätta vägen, så är det inte derför, att ni har
smickrat mig.»
»Gud förbjuder, att ni skulle välja någon annan väg
än en, på hvilken ni skulle bli lycklig och göra lycklig»,
sade Klesmer innerligt. Derpå tryckte han på utländskt
vis hennes finger lätt till sina läppar, och en minut der-
efter hörde hon ljudet af hans bortrullande vagn, som.
efter hand bortdog på den grusbelagda vägen.
Gwendolen hade aldrig i sitt lif känt sig så olyck-
lig. Ingen snyftning, ingen tåreflod lättade hennes bröst.
Hennes ögon brunno, och det starka dagsljuset spred en
ännu ohyggligare klarhet öfver frånvaron af allt, som
kunde gifva hennes lif något intresse. Alla minnen, alla
föremål, de utbredda noterna, det uppslagna pianot*—till
och med hennes egen bild i spegeln — gjorde på henne un-
gefär samma intryck, som de nedpackade varorna i en mark-
nad, der man håller på att bryta upp. För första gån-
gen i sitt lif såg hon sig stå på samma stånpunkt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
