Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
passat för en qvinna, som lidit en oförrätt, hvilken hon
kanske icke harmades öfver, men för hvilken hon sanno-
likt skulle utkräfva hämd.
»Nå, min söta flicka», sade den saktmodiga mrs Da-
vilow, då hon inträdde. »Jag märker på hjulspåren, att
Klesmer varit här. Är du belåten med samtalet?» Ilon
hade några gissningar med hänseende till ändamålet, men
vågade icke uttala dem.
»Belåten, mamma? Åh ja,» sade Gwendolen i en hög-
ljudd, sträf ton, som torde kunna finna sitt urskuldande
deri, att hon fruktade för en upprörande scen. Om hon
icke beslutsamt påtoge sig en stolt och likgiltig min, kände
hon, att hon måste gifva luft åt ett lidelsefullt utbrott af
fortviflan, som skulle smärta modern djupare än alla deras .
andra olyckor. »Onkel och tant förundrade sig öfver, att de
mte fingo se dig», sade mrs Davilow, i det hon gick fram
till pianot och gaf akt på Gwendolens rörelse. »Jag sade
endast att du behöfde hvila.»
»Det var mycket rätt, mamma», sade Gwendolen i
samma ton som förut, i det hon vände sig om för att
lägga undan några noter.
»Får jag inte veta någon ting nu heller, Gwendolen?
>Skall jag alltid hållas i okunnighet?» sade mrs Davilow,
som allt för väl lade märke till sin dotters sätt och ut-
tryck för att icke befara, att någon ting ledsamt händt.
»Jag har verkligen ingenting att berätta dig nu»,
sade Gwendolen i en ännu högre ton. »Jag hade en falsk
ores ä ning om nagon ting, jag skulle kunna göra. Herr
klesmer har tagit mig ur min villfarelse. Det är allt
sammans.»
»Stirra inte så och tala inte på det sättet, mitt kära
»arn; jag kan inte uthärda det», sade mrs Davilow all-
deles tillintetgjord. En obeskriflig ångest hade kommit
oiver henne.
Gwendolen bet sig i läppen och såg på henne ett
ogonbhck utan att säga ett ord; derpå gick hon framtill
nenne, lade sina händer på hennes skuldror och sade i
en ton som sjunkit ned till den lägsta hviskning:
»Mamma, tala inte till mig nu. Det tjenar till ingen
’ing att gråta och förspilla våra krafter på något, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
