Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
kunde bita eller stinga. Pä Gwendolen, som redan ryste
för den utsigt, som öppnade sig för henne, verkade dessa
ord såsom den alltjemt tilltagande hettan, hvilken framkal-
las af ett solglas, då deremot hennes onkel hoppats, ätt hon
skulle lugnas genom denna öfvertygande bevisföring.
»Var det inte också en annan plats, mamma ta-
lade om?» sade hon med mycken sjelfbeherskning.
»Jo», sade prosten i en föga uppmuntrande ton,
»men det är i en skola. Jag skulle icke känna mig lika
tillfr-edsstäld, om du antoge den, och den skulle inte i
något hänseende vara så fördelaktig. Dessutom har du
på långt när inte lika stor utsigt att få den.»
»Nej, för Guds skull», sade mrs Gascoigne, »det
skulle vara mycket svårare för dig, mycket mindre pas-
sande. Du skulle inte en gång få en sängkammare
för dig sjelf.» Och Gwendolen erinrade sig från sin
skoltid åtskilliga, andra omständigheter, som tvungo henne
att för sig sjelf erkänna, att detta alternativ icke före-
tedde några angenämare utsigter. Hon vände sig åter till
sin onkel, och skenbart ingående på hans idéer, sade hon:
»När kan jag vänta, att mrs Mompert skall skicka
efter mig?»
»Det är temligen ovisst, men hon har lofvat att
inte reflektera på något annat förslag, förrän hon sett
dig. Hon har visat mycket deltagande för din belägen-
het. Sannolikt blir det inom fjorton dagar. Men nu
måste jag bege mig af. Jag ämnar bortarrendera en
del af prestgårdsjorden på mycket goda vilkor.»
Pastorn slutade i en mycket upprymd ton och lem-
nade rummet med den tillfredsställande öfvertygelsen, att
Gwendolen som en förståndig flicka skulle rätta sig efter
omständigheterna. Som han talat tillbörligt, antog han helt
naturligt, att hans ord också skulle göra tillbörlig verkan; i
sin egenskap af familjens öfverhufvud och såsom en af
socknens myndigheter var han van vid, att man anmodade
honom om att tala med uppstudsiga personer i den öf-
vertygelse, att en sådan åtgärd innebar ett moraliskt tvång.
»Hvilket stöd Henry är för oss alla!» sade mrs Gas-
coigne, då hennes man aflägsnat sig.
»Ja, det är han sannerligen», sade mrs Davilow hjert-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
