Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
ligt. »Ett gladt lynne är redan i och för sig en förmö-
genhet. Jag önskar jag hade det.»
»Och Rex är alldeles lik honom», sade mrs Gasco-
igne. »Jag måste tala om för er, hvilken tröst ett bref
från honom skänkt oss. Jag måste läsa för er ett litet
stycke», tilläde hon, i det hon tog brefvet ur fickan,
medan Anna såg litet skrämd ut — hon visste sjelf icke
rätt hvarför, undantagandes att hon gjort det till en regel
för sig att aldrig nämna något om Rex för Gwendolen.
Den stolta modern genomögnade brefvet, i det hon
sökte efter meningar, som hon kunde läsa högt. Men det
tycktes, som om hon deri funnit allt för mycket, som
kunde tolkas som hänsyftningar på den senast förflutna
tiden, ty hon blickade upp, lade ihop brefvet och sade:
»Han låter oss veta, att våra motgångar gjort honom
till en man; han ser deri en uppmaning att arbeta strängt;
han vill försöka att bli stipendiat, att skaffa sig elever,
att hjelpa en af sina bröder att komma framåt, korteli-
gen, att göra en hel hop märkliga ting. Brefvet är fullt
af gyckel — så likt honom. Han skrifver bland annat:
’säg mamma, att hon annonserat om en gladlynt, rask,
arbetsam son, just i lagom tid för att hindra mig från
att gå ombord på ett fartyg, och att jag erbjuder mig att
antaga platsen’. — Brefvet kom i fredags. Jag har al-
drig, allt sedan Rex kom till verlden, sett min man så
rörd öfver något. Det föreföll honom som en vinst, som
fullt uppvägde vår förlust.»
Det var detta bref, som gjort det möjligt för mrs
Gascoigne och Anna att visa Gwendolen en oblandad väl-
vilja, och hon sjelf kände sig mycket välvilligt stämd der-
igenom, smålog åt Anna och nöp henne i hakan, som
om hon velat säga: »nu är ju allt godt och väl igen,
icke sant?» — Det låg icke i hennes natur att vara ill-
villig, och hon fann ingen egoistisk glädje i att göra män
olyckliga. Hon hyste endast den mest afgjorda motvilja
mot, att de skulle göra henne olycklig.
Men då man kom att tala om bohaget till huset,
kunde) Gwendolen icke förmås att visa minsta tecken till
intresse. Hon tyckte, att hon denna morgon gjort allt,
hvad som kunde begäras af henne, och att hon ådagalagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
