Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
sträckta förhoppningar. Hon var led åt verlden och såg
intet skäl, hvarför hon skulle önskat att lefva. Hon
hade ingen religiös öfvertygelse, som kunde hjelpa henne
att bära sorgen; alla hennes sorger hade i hennes tanke
uppkommit genom andra menniskors dåliga eller brottsliga
handlingssätt, och det fans verkligen ingenting angenämt,
som man kunde göra räkning på i denna verld. Detta
var hennes åsigt: allt annat, hon hört sägas om sorgen,
var idel fraser, som hon icke ansåg löna mödan att
tänka på eller upprepa. Den sällhet, som arbetet och
medvetandet om uppfylda pligter förlänar, det intresse,
som är förknippadt med så väl inre som yttre verksam-
het, glädjen åt lifvet såsom en ständig upptäckt af nå-
gonting nytt, det skamliga i att ej med mod, ståndaktig-
het och nit taga på sig sin del af den gemensamma
bördan — allt som härom kunnat predikas för henne,
om ock med aldrig så vältaliga ord, skulle gjort föga
intryck på henne; det sakförhållande, som oföränderligt
framstälde sig för hennes tankar, var, att en dam, som
nödgas blifva guvernant — ’mottaga en plats’, som det
heter — nedsteg till en lägre rang i samhället och på
sin höjd kunde vänta att bemötas med ett medlidsamt
deltagande. Stackars Gwendolen hade alltid förknippat
lyckan med en lysande och framstående ställning.
Trots hennes starka helsa, inverkade hennes oöfver-
vinnliga motvilja äfven i fysiskthänseende menligt på henne.
Hon blef slö och förmådde icke företaga sig något: det
obetydligaste man begärde af henne, såsom t. ex. att hon
skulle deltaga i måltiderna, retade henne; andras tal om
hvilket ämne som helst föreföll henne oförnuftigt, emedan
det icke fäste något afseende vid hennes känslor och tog
hennes uppmärksamhet i anspråk. Det låg icke i hen-
nes natur att sysselsätta sig med sjelfmordstankar, hvil-
ket unga menniskor, som rönt någon motgång, eljest äro
böjda för; hvad som upptog hennes sinne och förbittrade
henne, var känslan af, att det icke fans någon annan
utväg för henne än att lefva på ett sätt, som var henne
förhatligt. Hon undvek „att vidare besöka prestgården.
Det var för olidligt, att hon skulle nödgas se ut och tala,
som om hon funnit sig i sitt öde, och hon kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
