Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
86
oräkneliga formerna af ömsesidig attraktion, som ordet
tanke kan upplysa oss om, hvad som föregår i vår nästas
själ. Det skulle varit svårt att säga, å hvilkendera sidan
— Gwendolens eller Grandcourts — känslan var mest
blandad. I detta ögonblick var hans starkaste önskan den
att fullständigt blifva herre öfver denna varelse — denna
pikanta förening af jungfrulighet och okynne: att hon
kände till förhållanden, som kommit henne att rygga till-
baka för honom, eggade honom att söka öfvervinna denna
motvilja, och han trodde, att det skulle lyckas honom.
Och hon — aek, ömkansvärda likhet i hersklystnaden!
— hon öfvérväldigades liksom den törstige vandraren i
öknen, öfvérväldigades af den dunkla känslan, att i den
hyllning, denne man egnade henne, låg befrielse från
eländet att hjelplöst vara underkastad ett förkrossande öde.
Hela tiden sågo de på hvarandra, och Grandcourt
sade långsamt och säfligt, som om det varit en sak al
ringa vigt och som allt annat varit bragt i ordning:
»Jag hoppas nu att af er få höra, att förlusten af
mrs Davilows förmögenhet icke skall förorsaka er några
vidare bekymmer. Ni tillåter mig ju att sörja för, att
den icke vidare skall nedtynga hennes sinne? Ni förun-
nar mig ju rättigheten att vidtaga åtgärder deremot?»
De små uppehåll och den förnäma säflighet, hvarmed
dessa ord uttalades, gåfvo Gwendolen tid att drömma ett
helt lif. Orden verkade på henne som ett glas vin, som
plötsligt gifver allt ett lättare, gladare utseende, gör, att
det, som är önskvärdt, icke förekommer en så synnerligen
orätt, och visar en folk i allmänhet i en mindre obehag-
lig dager. Hon kände till och med för ett ögonblick nå-
gonting, som liknade kärlek för denne man, som valde
sina ord så väl och som i sin hyllning var den förkropps-
ligade grannlagenheten. Motvilja, farhågor, samvetsskrupler
— allt detta föresväfvade henne numera blott så dunkelt,
som minnet af försvunna lidanden, medan hon redan njöt
befrielsen från hopplöshetens närvarande qval. Hon före-
stälde sig sig sjelf springande till sin mor och skämtande med
henne liksom förr. Men då Grandcourt upphört att tala,
var det ett ögonblick, då hon var medveten om, att hon
befann sig på skiljovägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
