Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-HM— l-W-l -T " I I –––––––––
87
»Ni är mycket ädelmodig», sade hon med sänkt röst
och utan att vända bort ögonen.
»Ni antager väl ett anbud, som gör sådant till nå-
gonting som följer af sig sjelft?» sade Grandcourt, utan
att ådagalägga någon ny ifver. »Ni samtycker ju till att
bli min hustru?»
Denna gång förblef Gwendolen mycket blek. Ofrivil-
ligt steg hon upp från sin stol och gick ett stycke fram
på golfvet. Derpå vände hon sig om och stod der tyst,
med hopknäppta händer.
Grandcourt steg också strax upp och lät hatten hvila
på stolen, men fortfor att hålla i den. Denna fattiga
unga flickas tvekan att antaga hans lysande anbud väckte
hos honom ett intresse, lifligare än något, han i åratal
känt, och som ingalunda minskades deraf, att han ansåg
hennes tvekan uteslutande härröra från hvad hon visste
om hans förhållande till mrs Glasher. I denna afvaktande
ställning sade han:
»Befaller ni mig att gå?» Ingen spiritm familiaris
hade kunnat förestafva honom ord, som gjort en djupare
verkan.
»Nej», sade Gwendolen. Hon kunde icke låta ho-
nom gå; detta nekande svar var liksom en räddnings-
planka, vid hvilkefi hon fasthakade sig. Det förekom
henne, som om hon, när allt kom qmkring, drefs till det
fruktansvärda beslutet, men när seglen på förhand äro
satta till, äro hafsströmmarne icke det enda, som drifver
skeppet framåt i den eller den riktningen.
»Antar ni anbudet af mitt hjerta och min hand?»
sade Grandcourt, i det han höll hatten ned åt sidan och
såg henne rakt i ögonen, men i öfrigt icke förändrade en
min. Då deras blickar sålunda möttes, inträdde ett uppe-
håll, som tycktes kunna räcka hur länge som helst; men
om hon ock dröjde aldrig så länge, hur skulle hon kunna
motsäga sig sjelf. Hvarför hade hon qvarhållit honom?
Han hade icke lemnat en utväg till någon förklaring öppen
för henne.
»Ja», ljöd det lika allvarligt från Gwendolens läppar,
som om hon svarat, då hennes namn upprepats i en dom-
stol. Han mottog det allvarligt, och de stodo en stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
