Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram till Deronda, som stod för sig sjelf vid ett bord
och såg på några kopparstick.
»Ämnar ni vara med på jagten i morgon, mr De-
ronda?» sade hon.
»Ja, jag tror det.»
»Ni anser således inte jagt för något förkastligt?»
»Jag finner den ursäktlig. Det är en synd, som jag
sjelf stundom är färdig att begå, när intet tillfälle er-
bjuder sig att ro en båt eller spela cricket.»
»Ogillar ni att jag jagar?» sade Gwendolen med en
trotsig knyck på nacken.
»Jag har ingen rätt att ogilla någonting, som ni be-
hagar göra.»
»Ni trodde er likväl ha rätt att ogilla, att jag spe-
lade», sade Gwendolen envist.
»Det gjorde mig ondt. Men jag kan inte erinra
mig, att jag uttalat något ogillande», sade Deronda och
såg på henne med sin vanliga, stadiga, allvarliga blick,
som var så fullkomligt fri och öppen. Han hade detta
slags ögon, som ofta bringa sina egare i förlägenhet; det
var i dem en djup, mild glans, som tycktes röja ett syn-
nerligt deltagande för en hvar, på hvilken de voro fästa,
och lätt kunde ådraga honom obehaget att öfverhopas
med anspråk, som personer med varma sympatier ofta
framkalla hos lijelpbehöfvande. Liksom tiggare anse vi
andras godhet för ett skäl att ställa öfverdrifna fordrin-
gar till dem. Sådan var den verkan hans blick gjorde
på Gwendolen.
»Ni hindrade mig från att spela igen», svarade hon.
Men orden hade knapt kommit öfver hennes läppar, torr-
ån hon blef blossande röd, och äfven Deronda rodnade,
medveten om, att han i den der lilla affären med hals-
bandet tagit sig en frihet, som han kanske icke var be-
rättigad till.
Det var omöjligt att fortsätta samtalet. Hon vände
sig bort och såg ut genom fönstret med en känsla af att
hafva varit enfaldig nog att säga något, som hon icke
amnat säga, men dock glad öfver att hon, genom att så-
lunda förplumpa sig, bragt det derhän, att de ömsesidigt
förstått hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
