Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
...................... ............................■ -
»Ja», återtog han, det han strök sina polisongcr
ooh i början alls iekc såg på henne, »tiden har gått
ovanligt fort för mig; eljest är den långsam nog. Men
det har händt en hel hop, som du vet», vid dessa ord
vände han sina ögon mot henne.
»Hvad vet jag?» sade hon skarpt.
Han gjorde ett uppehåll, hvarefter han, utan någon
förändring i sitt sätt, sade: »att jag har tänkt på att
gifta mig. Du har ju talat med miss Harleth?»
»Har hon sagt dig det?»
De bleka kinderna sågo ännu blekare ut, kanske till
följd af den eld, som glödde i ögonen.
»Nej. Lush berättade mig det», var det långsamma
svaret. Det var som om tumskrufven och jernstöfveln
långsamt framskjutits så nära intill det väntade offret,
att det skulle kunna se dem.
»Herre min Gud! Så säg dä genast, att du ämnar
gifta dig med henne», utbrast hon lidelsefullt, med skälf-
vande knän och hårdt hopknäppta bänder.
»Naturligtvis; något sådant måste ju hända förr
eller senare, Lydia», sade han; nu var tumskrufven på-
satt, och han ville ieke göra pinan värre.
»Det har du inte alltid funnit nödvändigt.»
»Kanske inte; men nu finner jag det.»
I dessa få, af Grandcuort med låg röst uttalade ord
låg, det insåg hon, ett motstånd, som för henne var lika
omöjligt att öfvervinna, som om hon med sina smala
finger velat stöta upp en fast tillstängd jerndörr. Hon
kände sin hjelplöshet och ryggade tillbaka för att få den
bevisad genom ett vädjande till hans hjerta — skyggade
tillbaka för att tala till döfva öron och se upp i ett
känslolöst, stelt ansigte. Hon grät icke och sade ieke
heller ett ord. Detta tillintetgörande af alla förhoppnin-
gar väckte i början hos henne en ohygglig känsla. Slut-
ligen reste hon sig med en krampaktig ansträngning och
tryckte, omedveten om allt annat än sitt elände, pannan
mot den hårda, kalla fönsterrutan. Barnen, som lekte
Pa grusgången, trodde att hon ville tala med dem och
kommo springande och lyfte i nyfiken förbidan sina hulda
ansigten upp mot henne. Detta upplifvade henne, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
