Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
»Ja, det är min mening», var det svar, som und-
slapp henne, i det hon på honom slungade en ljungande
blick. Den stackars qvinnan insåg genast, att om dessa
ord hade någon verkan på hennes öde, måste det vara
en olycklig verkan och kunde tillintetgöra all den ännu
återstående vinst, hennes långa tålamod beredt henne.
Men orden voro nu en gång sagda.
Han var i en för honom högst retsam ställning. Han
kunde icke bära händer på henne, och till och med om
han det kunnat, skulle detta icke förskaffa honom dia-
manterna. Han vågade icke använda den enda hotelse,
som kunde hafva skrämt henne — i fall hon trott på
den. I allmänhet fans det intet, som han afskydde så
mycket, som att blifva tvungen till något slags våldsamhet,
om det också endast var i ord. Sedan han sett på henne
ett ögonblick, vände han åter profilen till henne, lutade
sig liksom förr mot kaminen och sade:
»Sådana förbaskade idioter qvinnor äro!»
»Hvarför vill du inte säga mig, hvart du ämnar be-
gifva dig efter bröllopet? Hade jag lust, kunde jag in-
finna mig vid bröllopet och på det sättet få veta det»,
sade Lydia, som icke ryggade tillbaka för den enda ho-
telse, hon kunde använda som skrämskott, ehuru det var
ungefär detsamma som att begå ett sjelfmord.
»Ja, naturligtvis, om du har lust, kan du spela rolen
af vansinnig», hviskade Grandcourt hånfullt. »Det är inte
värdt att vänta, att du skall tänka efter, hvad nytta det
kan göra — eller besinna, hvad du är skyldig mig.»
Han hade aldrig förr, så länge de varit bekanta med
hvarandra, befunnit sig i en så uppretad och förbittrad
stämning med hänseende till henne. Det var obestridligt,
att denna qvinna, hvars lif han genom så djupa rötter
låtit sammanväxa med sitt eget, hade en förskräcklig makt
att kunna vålla honom obehag, och den öfverilning, hvar-
med han gått till väga, erbjöd henne många tillfällen der-
till. Hans stolthet såg sig hotad af mycket stygga möj-
ligheter, och han stod flere minuter tyst och öfverlade
med sig sjelf om, hvad som var att göra — hur han
skulle bete sig för att inverka på henne. I motsats mot
honom var hon en öppen natur med vissa starkt utpreg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
