- Project Runeberg -  Daniel Deronda / Andra delen /
139

(1878) [MARC] Author: George Eliot Translator: Magnus Alexander Goldschmidt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139
ladc böjelser, och det fans ett ofta försökt experiment,
hvilket lian nu trodde skulle kunna göra åsyftad verkan.
Han sade ingenting vidare, utan såg på sitt ur, drog
på kloeksträngen och befalde, att hans vagn genast skulle
framköras. Derpå aflägsnade han sig ett stycke från henne,
gick fram och åter på golfvet, liksom han väntat att hon
skulle tilltala honom, sade icke ett ord och såg icke heller
på henne.
En fruktansvärd strid mellan sjelfförcbråelse och hal-
starrigt trots föregick i hennes själ. Hon såg pä förhand
Grandcourt aflägsna sig, utan att ens kasta en blick på
henne, såg sig sjelf lemnad ensam och i ovisshet, utan
att höra af honom vidare, utan att veta, huruvida hon
gjort sina barn skada, kännande, att hon kanske bragt
honom till att hata henne, kännande allt det qval, den
måste känna, som sjelf omintetgjort sina egna planer. Och
dock förmådde hon icke afstå från sin föresats, hvars
verkställande skulle förskaffa henne litet af hämdens sötma.
Om hon icke varit mor, skulle hon gerna hafva, uppoffrat
sig sjelf för sin hämd — för den rätt, hon ansåg sig ega
att hindra en annan att blifva lycklig genom att med be-
rådt mod prisgifva henne åt eländet. De två herskande
lidelserna stredo i hennes själ; hon måste tillfredsställa
dem båda.
»Låt oss inte skiljas i vredesmod, Henleigh», begynte
hon, utan att röra sig ur stället eller förändra sin håll-
ning. »Det är en sådan småsak, jag ber dig om. Om
jag vägrade att afstå från något, som du kan kalla ditt,
vore det en helt annan sak: då kunde du ha något skäl
att behandla mig som om du hatade mig. lAlen det är så
grufligt litet jag begär. Om du säger mig, hvart du ämnar
begifva dig på bröllopsdagen, så skall jag draga försorg om
att diamanterna komma henne till handa utan någon skandal,
utan någon skandal», upprepade hon i en bedjande ton.
»Sådana orimliga nycker göra en qvinna förhatlig»,
sade Grandcourt, utan att visa minsta tecken till att vilja
grfva efter. »Hvad tjenar det till att tala med galna
fflenniskor?»
»Ja, jag är vansinnig — ensamheten har gjort mig
vansinuig haf öfverseende med mig!» Hennes röst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 14 01:33:21 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/deronda/2/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free