Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
141
kunde endast komma till målet genom att gifva efter. En
tjenare inträdde och anmälde, att vagnen, kört fram. Då
dörren åter var stängd, sade Grandcourt med en mörk
min: »nå väl, vi begifva oss till Ryelands.»
»De skola öfverlemnas åt henne der», sade Lydia
med fast stämma.
»Glodt, då går jag nu.» Han kände sig icke ens
böjd för att räcka henne handen; hon hade förargat ho-
nom allt för mycket. Men nu, då hon vunnit sitt syfte,
var hon villig att förödmjuka sig för att försona honom.
»Förlåt mig; jag skall aldrig plåga dig mer», sade
bon med en bedjande min. Hennes hjertas röst sade
tydligt: »det är endast jag, som har något att förlåta.»
Och dock var hon nödsakad att bedja om förlåtelse.
»Det vore väl, om du hölle ditt löfte. Du har kom-
mit mig att känna mig illa till mods genom ditt dårak-
tiga beteende», sade Grandcourt, som ögonskenligen trodde
sig genom dessa ord liafva sagt något mycket dräpande.
»Min stackars vän!» sade Lydia med ett matt små-
leende; månne han hade något medvetande om det min-
dre vigtiga sakförhållande, att han genom sitt beteende
kommit lienne att känna sig illa till mods?
Men med den plötsliga öfvergång från en stämning
till en annan, som låg i hennes natur, var hon nu färdig
att vara vänlig och smeksam mot honom, i fall han ville
tillåta henne det, så att de kunde skiljas åt i någon mån.
försonade. Hon vågade att lägga sin hand på hans skuldra,
och han drog sig icke undan från henne; det hade lyckats
henne att göra honom så rädd, att dessa bevis på, att
hon åter underkastade sig hans herravälde, icke voro ho-
nom ovälkomna.
»Tänd en cigarr», sade hon inställsamt, i det hon
teg ett cigarrfodral ur hans bröstficka och öppnade det.
Under sådana, om ömsesidig fruktan vitnande smek-
ningar, skildes de åt. Grandcourt kunde icke göra sig
fri från en aggande förnimmelse, att hans herravälde öf-
’er henne icke mer var så oinskränkt som förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
