Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
144
verkningarna af det närvarande skådespelet, hvars medel-
punkt lion var. Att hon stod i begrepp att göra någon-
ting orätt — att ett straff möjligen sväfvade öfver hennes
hufvud — att den qvinna, hvilken hon gifvit ett löfte,
som hon brutit, tänkte på henne i bitterhet och förtviflan
med rättmätig förtrytelse — att Deronda med sitt sätt
att uppfatta förhållandena efter all sannolikhet föraktade
henne, för det hon gifte sig med Grandcourt, liksom han
föraktat henne för det hon spelat — framför allt, att
det band, som förenade henne med Grandcourt och som
hon dittills hållit i handen, nu höll på att kastas omkring
hennes hals — hela denna gäsande röra af halft förstådda
sakförhållanden, obestämda, men djupa intryck och till
hälften verkliga, till hälften fantastiska bilder, hade rub-
bat hennes sinneslugn under de veckor hennes förlofning
varade. Yoro alla dessa uppskakande erfarenheter denna
morgon spårlöst försvunna? Nej, de voro med ett slags
triumferande trots öfvervunna och tillbakaträngda, medan
hon kände sig stå vid lifvets spelbord med många blickar
riktade på sig, vågande mycket för att vinna mycket —
eller möjligen förlora mycket, men dock alltid med éclat
och med bibehållande af sin värdighet. Men denna dag
trängde det sig dock ieke på henne någon farhåga, att
det kunde vara hennes öde att förlora; hon tänkte, att
hon med det stöd, som äktenskapet gaf och som åtskilliga
qvinnor gjorde så dåligt bruk af, skulle få större makt
att beherska omständigheterna. Detta rus af ungdomlig
egoism, ur hvilket hon uppskakats af sorg, förödmjukelse
och ett för henne nytt skuldmedvetande, hade återkommit
derigenom, att de gamla ångorna fått en ny näring. Hon
företedde i intet hänseende idealet af en tårefull, darran-
de brud. Stackars Gwendolen, om hvilken många hade
trott, att hon kände allt för väl till verlden och dess
vägar; med högburet hufvud och spänstiga steg vandrade
hon omkring bland illusioner, och dock hade hon på
samma gång ett dunkelt medvetande om, att hon var be-
rusad !
»Gud ske lof, att du bär det så väl, mitt älskade
barn!» sade mrs Davilow, då hon hjelpt Gwendolen att
taga af sig sin hvita brndklädning och taga på sig sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
