Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
145
resdrägt. Allt det darrande och bäfvande som hörde till
saken, hade modern undangjort, och hennes upprörda
sinnesstämning hade i dubbel mån uppsporrat Gwendolen
att taga dagen, som om den varit en triumf.
ȁh, det kunde du ha sagt, om jag skulle begifvit
mig åstad till mrs Mompert, du kära, tungsinta, oefter-
rättliga mamma!» sade Grwendolen, i det hon med leende
ömhet lätt lade sina händer på moderns kinder och der-
på trädde ett litet stycke tillbaka och utbredde armarne,
liksom för att förevisa sig sjelf. »Här är jag — mrs
Grandcourt. Hvad annat vill du att jag skall vara, än
hvad jag är? Du var ju färdig att dö af grämelse, då du
trodde, att jag inte skulle bli mrs Grandcourt.»
»Tyst, tyst, mitt barn, för Guds skull!» sade mrs
Davilow nästan hviskande. »Hur kan jag annat än vara
upprörd, då jag skiljes från dig? Men jag kan med glädje
fördraga allt, om du blott blir lycklig.»
»Nej, inte med glädje, mamma!» sade Gwendolen,
skakande på hufvudet och med ett förnöjdt småleende.
»Villigt skulle du foga dig i allt, men ständigt med be-
dröfvelse. Sorg är för dig lifvets krydda, du kan ingen-
ting förtära den förutan.» Derpå fattade hon modern i
skuldrorna, lät mellan orden kyssar regna först på den
ena och sedan på den andra kinden och sade muntert:
»och du skall sörja öfver att jag får allt, hvad jag pekar
på — och härligt njuter af allt — präktiga hus — och
hästar — och diamanter — jag får diamanter — och
kommer till hofvet — och blir lady Visserligen — och
lady Törhända — och förnäm här, och pompös der —
och alltid håller af dig mer än någon annan i verlden.»
»Mitt söta barn! — Men jag skall inte bli svartsjuk,
om du håller mer af din han kommer att göra an-
språk på att vara numro ett.»
Gwendolen sköt ut läpparne och hakan med en liten
täck grimas och sade: »det var ett rätt löjligt anspråk.
Emellertid har jag ej för afsigt att behandla honom illa,
så framt han icke förtjenar det.»
De föllo nu i famnen på hvarandra, och Gwendolen
kunde icke qväfva en snyftning, då hon sade: »jag skulle
onska, att du kunde följa med, mamma.»
Daniel Deronda. II. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
