Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
146
Men de små daggdropparne i liennes ögonfransar gjorde
henne blott så mycket mer tjusande, då hon räckte Grand-
court handen och lät sig föras till vagnen af honom.
Prosten tittade in i vagnen för att säga: »farväl;
G-ud välsigne dig, vi skola inom kort återse dig», hvar-
på han vände sig till mrs Davilow och till hälften mun-
tert till hälften högtidligt sade:
»Låt oss vara tacksamma, Fanny. Hon är i en
belägenhet, som passar bra för henne och vida öfver-
träffar allt, hvad jag vågat hoppas. Få qvinnor kunna
ha blifvit valda mer uteslutande för sin egen skull. Du
borde anse dig för en lycklig mor.»
De nygifta hade att tillryggalägga en väg af om-
kring femtio engelska mil med bantaget, innan de fram-
kommo till Ryelands. Himmeln hade fram på dagen
blifvit mulen, och det rådde endast en skum halfdager,
då de körde in genom parkporten; men då Gwendolen
blickade ut genom vagnsfönstren, medan de långsamt
körde framåt, kunde hon dock se hufvudkonturerna och
de närmaste sköna partierna — den långa, slingrande
körvägen, kantad med alltid gröna buskar, bakom hvilka
väldiga, gråa stammar sköto upp; sedan vida, gräsbe-
vuxna sträckor och backar med trädgrupper och slutli-
gen en stor slätt, på hvilken man kunde se det hvita
huset mod en skog som bakgrund frammanför balustraden
på cn terrass.
Gwendolen hade varit i högsta grad upprymd un-
der resan, hade oupphörligt pratat och låtsat, som om
ingen förändring i deras ömsesidiga ställning inträdt- se-
dan gårdagen, och Grandcourt hade suttit nästan alldeles
orörlig, försjunken i extas, medan hon besvarade lians
svaga handtryckning genom att med ökad liflighet om
sluta hans hand med båda sina, alldeles som en katt
unge, som icke vill ligga stilla och låta smeka sig. Hon
började verkligen blifva litet feberaktigt upphetsad, oci
nu, under denna färd genom parken, bragte hennes van
liga starka mottaglighet för förändringar i belysning oci
omgifningar hennes hjerta ånyo att klappa. Var e
blott och bart på grund af det nya i dessa omgifnmgar,
eller var det på grund af den nästan otroliga upp J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
