Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
lelsen af hennes ungdomliga drömmar om att blifva »nå-
got» — att vandra under sina egna oändliga korridorer
och under sina egna plafonder, så höga, att blicken knap-
past kunde nå dit upp, der hennes egen målade Vårgu-
dinna strödde målade blommor omkring sig, och hennes
egna förkortade Zephyrer blåste sina trumpeter öfver
henne, medan hennes egna tjenare, lakejer med hänseende
till drägten, men män med hänseende till storlek och ge-
stalt, voro som intet i hennes närvaro och såsom något
fullkomligt tillbörligt underkastade sig hennes oförskämd-
het mot dem — korteligen, att vara hjeltinnan i ett be-
undradt skådespel utan att beliöfva besvära sig med att
utöfva någon konst? Var det blott den omedelbart före-
stående uppfyllelsen af dessa drömmar, som kom hennes
hjerta att klappa? Eller var det en eller annan dunkel
aning, en erfarenhet, som icke fått göra sig gällande
och nu med skärpa höjde sin röst och midt under den
väntade triumfen väckte farhågan för en kris?
Mot sin vilja blef hon helt tyst, då de nalkades
porten, och då hennes man sade: »nu äro vi hemma»,
och för första gången kysste henne på munnen, gjorde
det knappast något intryck på henne; det var ingen-
ting annat än det passiva mottagandet af en helsning
under en uppmärksamheten helt och hållet upptagande
utställning? Efter den till hälften konstlade lifligheten
under dagens lopp hade nu liksom ett slags domuing
kommit öfver henne.
Men förstugan var praktfullt upplyst — der fans
värme, mattor, porträtt i kroppsstorlek, olympiska gu-
dar, beställsamma tjenare, icke många tjenare likväl; en-
dast några få från Diplow förutom dem, som ständigt
vårdade huset, och Gwendolens nya piga, som hon fört
med sig, tog hushållerskan hand om. G-wendolen sjelf
fördes af Grandcourt framåt en doftande korridor och
derpå in i ett förmak, der hon såg en öppen dörr,
genom hvilken ett rikt flöde af ljus och färger ut-
strömmade.
»Det här är våra rum», sade Grandcourt. »Du
lår väl vilja hvila ut här, tills middagen serveras. Vi
skola äta tidigt.»
vV.;. . .ia-t-s..’V\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
