Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i r. i
Deronda anade något, af hvad som föregick i moderns
själ, och hans aning ökade en viss oro, som han redan
förut känt. Hans tankegång var icke lugnande. Han
sade sig, att ingen man kunde se denna sällsynta qvinna,
utan att den möjlighet uppstod, att han kunde förälska
sig i henne; men allt manade i hans tanke till försigtig-
het. Det finnes personer, som anse sig för tragiska hjeltar,
derför att de med öppna ögon vandra ut i ett träsk och
draga en annan med sig. Deronda var fast besluten att
icke handla på samma sätt.
»Nu har jag tömmarne i mina händer», tänkte han,
»och jag vill inte släppa dem. Jag skall gå dit så sällan
som möjligt.»
Han såg de skäl, som måste blifva bestämmande för
lians handlingssätt. Hur skulle han kunna vara Mirahs
förmyndare och göra anspråk på att samverka med mrs
Meyrick, i hvars vård han anförtrott henne, om han
visade. sig som. en älskare — hvilken hon icke älskade
— hvilken hon icke skulle vilja gifta sig med? Och om
lian hos sig närde något frö till en älskares känsla, skulle
detta blifva resultatet. Mirahs natur var icke sådan, att
hon skulle kunnat uthärda att råka i strid med sig sjelf,
och äfven om kärleken kunde bringa henne derhän att
samtycka till att gifta sig med en man, som icke till-
lörde hennes folkstam eller religion, kunde hon aldrig
blifva lycklig derigenom, enär hon handlade i strid med
enna starka, medfödda instinkt, hvilken som ett samvets-
qval skulle fortlefva i hennes själ.
Deronda såg dessa följder, såsom vi se hvarje fara,
*’ni1 ^an förderfva vårt eget väl begynta verk. »Jag
3’ulle lika gerna låta bita af mig ett finger, som störa
mnnes frid», sade han för sig sjelf. »Det var en säll-
synt lycka, att jag hade sådana vänner som Meyricks
utt öfverlemna henne åt — ädelmodiga, finkänsliga vän-
utan någon högdragenhet i sitt sätt, så att det bero-
ende, hvari hon stått till dem, icke allenast är en säker-
et, utan ock en lycka för henne. Ingen tillflyktsort
junde ersätta detta hus, i fall det plötsligen ej mer kunde
Sfll. ^bPet för henne. Men hvad kan det hjelpa, om jag
ger munklöften och ordnar allt på bästa sätt, i fall
Oaniel, Deronda, II, J1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
