Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
huset och endast gå några slag utanför», sade sir Hugo
vänligt, medan Grandeourt vände sig åt sidan.
»Nej, för all del», sade Gwendolen i en bestämd
ton; »låt oss inte skjuta upp någonting. Jag behöfver
göra en lång promenad.»
De andra, som ville följa med -— två herrar och
två damer utom Deronda — voro nu församlade, och
Gwendolen, som nu återvunnit sin fattning, gick vid sidan
af sir Hugo och tycktes egna lika mycken uppmärksam-
het åt de upplysningar, Deronda på begäran gaf om de
olika byggnadsstilarne, som åt de skäl, sir Hugo angaf,
för att han icke gjorde något försök att afhjelpa denna
i ögonen fallande blandning af antikt och modernt, hvil-
ken efter hans åsigt blott förlänade stället en så mycket
mer äkta historisk pregel. På vägen till visthuset och
köket gingo de utanför huset och stannade framför en
vacker dörröppning i spetsbågestil, som var den enda åter-
stoden af något gammalt i den östra fagaden.
»I mitt tycke», sade sir Hugo, »är den mycket in-
tressantare såsom den sitter der, omgifven af hvad som
ögonskenligen är fyra hundra år yngre, än om hela faga-
den uppförts i det trettonde århundradets stil. Tillbygg-
nader böra bära pregeln af den tid, då de verkställas.
Detta äflande att reproducera det förflutna förefaller mig
som en galenskap. Och hvartill kommer man väl till
slut, om man fortgår på den vägen? Man bryter ut
gluggar, genom hvilka ingen menniska tänker titta ut.
Lika litet kan man begära af mig, att jag skall nöta hål
i stenarne genom att knäfalla på dem, eller hvad säger
ni Grandeourt?»
»Det är ett fördömdt oskick», sade Grandeourt i sin
vanliga snöflande ton. »Jag kan inte fördra menniskor
som tuta litanior i öronen på en — de olidligaste plågo-
andar som någonsin existerat.»
»Ja, ja, derhän måste de till slut komma med sin
romantik», sade sir Hugo i en förtrolig, bifallande ton,
»det vill säga, om de drifva saken till dess yttersta,
logiska konseqvenser.»
»Jag tror, att om man skulle uttala en förkastelse-
dom öfver hvarje tendens, som han öfverdrifvas, så skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
