Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
mig fullkomligt likgiltigt. Jag skall bjuda honom till
Diplow igen, i fall du önskar det?»
»Jag tror inte lian skulle komma. Han är alltför
b.egåfvad och lärd för att bry sig om oss», sade Gwen-
dolen, som ansåg det lämpligt, att hennes man (mellan
fyra ögon) finge veta, att någon kunde känna sig honom
öfverlägsen.
»Jag har aldrig hört, att det har mycket att be-
tyda hos en man. Antingen är han en gentleman eller
är han det icke», sade Grandcourt.
Att ett nygift par skulle begagna tillfället till ett
ögonblicks tete-ci tete, var ganska begripligt och ursäkt-
ligt, och det öfriga sällskapet gick före dem, tills de
alla stannade i den klostergård, der vi tretton år förut,
bland de fallande rosenbladen, sett en gosse blifva be-
kant med sin första sorg. Gwendolen hade släppt sin
mans arm och slutit sig till de andra damerna, för
livilka Deronda förklarade arkitekturens skönheter, i det
han gjorde dem uppmärksamma på den fina smak, som
vid efterhärmningen af naturliga former vetat förena fri-
het med den yttersta noggrannhet.
»Ni måste tycka om det här stället bra mycket»,
sade miss Penn i allsköns oskuld, utan att tänka på
arfsfrågan. »De flesta hus likna tjugu andra. Men detta
är ensamt i sitt slag, och ni tycks känna till hvarje hål
och vrå i det samma. Ni skulle säkert aldrig kunna
tycka om ett annat hem så mycket som detta.»
»Åh, jag för det med mig», sade Deronda. lugnt.
För de flesta menniskor är deras ungdomshem endast
ett minne af deras tidigare år, och Gud vet, om inte
det är bäst, att så är. Den bilden fördunklas aldrig.
Minnet förespeglar oss inga bländverk, och öfverdrifver
man något, så är det alltid på den goda sidan.»
Gwendolen var viss om, att han sade detta af grann-
lagenhet mot henne ocli Grandcourt, derför att han
visste, att de måste höra honom, och derför att han
sannolikt tänkte på henne som en egennyttig varelse,
som blott brydde sig om hvad hon sjelf egde. Men han
måtte säga hvad han ville, så hade det bestämdt varit
en hemlig sorg för honom, att omständigheterna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
