Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
hans . börd utestängde honom från att ärfva sin fars
ställning, och om han trodde, att hon triumferade öfver,
att den skulle tillfalla hennes man, hvad kunde han
känna för henne annat än ett med förakt blandadt med-
lidande? Ja, det syntes lienne klart, att han undvek
henne och föredrog att tala med andra — och det var
egentligen obeskedligt af honom.
Med sinnet uppfyldt af dessa tankar, hindrades hon
genom en blandning äf stolthet och skygghet från att
tala till honom igen, ooh då de i galleriet ofvanför
klostergångarna sågo på långa rader af kuriösa porträtt,
fortfor hon att visa sig intresserad och fälde sina lilliga
omdömen, utan att direkt vända sig till Deronda. Men
till slut blef hon innerligt trött på sin tillgjorda mun-
terhet, och då Grandcourt begaf sig in i biljardrum-
met, gick hon in i den vackra boudoiren, som anvisats
åt henne, och stängde in sig der, för att ostördt hän-
gifva, sig åt sina melankoliska betraktelser.
Den stackars Gwendolen var medveten om, att hon
undergick en pinsam förvandlingsprocess. Hela hennes
gamla natur upprördes i dess innersta djup, dess för-
hoppningar tillintetgjordes, dess nöjen förderfvades, och
dock stod den ännu bi och visade sig stark i sin sjelf-
uppehållelsedrift. Efter hvarje ny förödmjukelse gjorde
hon ett försök att åter vinna fotfäste och att gripa
efter, hvad som förut hållit henne uppe — stolt för-
hemligande, förtröstan att nya förströelser skulle komma
hennes, lif att förflyta utan allt för mycket tankegrubbel,
förhoppningen att på ett eller annat sätt godtgöra hvad
hon brutit och skydda sig för en dunkel, alltid ånyo
framträdande ångest för någon fruktansvärd katastrof,
öfvertygelsen att vanan skulle härda henne och göra
henne likgiltig för sitt elände.
Ja — elände. Denna sköna, unga qvinna, med sin
förträffliga helsa, sina tjugutvå år och sin tillfredsstälda
ärelystnad, kände sig icke längre frestad att kyssa sin
lyckliga bild i spegeln; hon såg på den med förundran
öfver, att hon kunde vara så olycklig. En tro, hvilken
som en angenäm vidskepelse åtföljt henne, så länge hon
var ogift, och som uppmuntrats deraf, att alla hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
