Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tysthet skulle försvinna, men Gwendolen hade af höflig-
hetsskäl satt sig deremot — icke utan att vara litet ängs-
lig för, att han i hemlighet skulle vara förargad på henne
derför. Hon hade sina skäl för att stanna qvar, ehuru
hon begynt att tvifla på, att det tillfälle skulle yppa sig,
som föranledt henne att binda det gamla halsbandet om-
kring sin handled. Men nu hade Deronda dock till slut
kommit.
»Ja, jag skall inte dansa mer. Gläder det er inte?»
sade hon muntert. »Ni skulle kunnat känna er förpligtad
att bjuda upp mig, och jag är öfvertygad om, att ni, rédan
dansat mer än ni har lust till.»
»Det kan jag inte neka till», sade Deronda, »efter-
som ni dansat så mycket som ni har lust till.»
»Men skulle ni vilja ha den godheten och visa mig
en annan artighet och skaffa mig ett glas friskt vatten?»
Deronda behöfde blott gå några fä steg för att hemta
vattnet. Gwendolen var insvept i en mycket lätt, mjuk,
hvit ylleburnus, under hvilken hon dolde sina händer.
Medan han var borta, hade hon dragit af sin, med en
spets kantade handske, och när hon sträckte ut sin hand
för att taga mot glaset och förde det till munnen, måste
naturligtvis halsbandet, hvilket, tre hvarf lindadt kring
handleden, tog sig särdeles klumpigt ut, genast falla i
ögonen. Grandcourt såg det och såg också, att det väckte
Derondas uppmärksamhet.
»Hvad är det för en ohygglig tingest, som du har
omkring armen?» sade hennes man.
»Det här?» sade Gwendolen lugnt, i det hon pekade
på turkoserna, medan hon fortfarande höll glaset i han-
den; »det är ett gammalt halsband, som jag tycker om
att bära. Jag tappade det en gång, och någon skaffade
igen det åt mig.»
Med dessa ord gaf hon tillbaka glaset åt Deronda,
som genast bar bort det, och då han kom tillbaka, sade
han, för att leda samtalet på ett annat ämne.
»Det skulle verkligen löna mödan, om ni ginge och
såge ut genom fönstret. Det vackraste månsken, man
kan tänka sig, försilfrar stenpelarne och skulpturerna,
medan vinden då och då jagar fram skuggor deröfver.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
