Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
»Ja, det skulle jag vilja se. Vill du inte gå med?»
sade Gwendolen oek blickade upp på sin man.
Han såg ned på henne. »Nej», svarade han, »De’
ronda följer dig nog dit», och med dessa ord reste han
sig långsamt från sin tillbakalutande ställning och gick lika
långsamt sin väg.
G-wondolens ansigtsuttryck röjde för ett ögonblick
en flyktig förtrytelse; hon harmades öfver den likgiltighet,
han så uppenbart visat henne. Äfven Deronda blef litet
förargad å hennes vägnar, och som han genast insåg, att
det bästa för henne skulle vara att icke låtsa om något,
sade han: »vill ni taga emot min arm och gå dit, medan
inga andra än tjenare äro derborta?» Han trodde att han
förstod, hvarför hon sökt rikta hans uppmärksamhet på
halsbandet: hon ville dermed gifva honom till känna, att
hon underkastade sig att tillrättavisas af honom och att
hon icke hyste något agg. Hennes uppenbara förströstan,
att han skulle förstå henne rätt, ansåg han sig på inga
vilkor böra svika.
Medan de skredo framåt tillsamman, föreföll det
Gwendolen, som om det förargliga uppträdet, som nyss
inträffat, aflägsnat ytterligare en skiljemur mellan dem,
och som om hon hade ännu mer rätt än förut att vara
så öppenhjertlig som hon önskade. Hon var uppfyld af
en känsla af tyst förtroende, och för den skull talade
hon icke, förrän de stodo framför fönstret och blickade
ut på den af månen belysta borggården. Man hade stält
växter från drifhuset rundt omkring fönstret och sålunda
gjort platsen derstädes till ett slags afstängd löfsal. 1
det hon släppte hans arm, knäppte hon ihop händerna
innanför sin burnus ocli tryckte pannan mot rutan. Han
gick litet afsides och yttrade icke ett ord, för att icke
störa henne i hennes betraktelser. Han insåg, att hvart
likgiltigt ord skulle skära henne i öronen; åsynen af det
blida ljuset och skuggan och de fornåldriga, stadiga for-
merna verkade redan lugnande på hennes sinne, och en
tom, höflig konversation skulle endast hafva gjort henne
otålig. Hvad som föregått under de sista minuterna,
hade trädt i bakgrunden för tidigare tankar, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
