Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
men just det gör mig rädd för mig sjelf.» Hon såg inte
på någonting särskildt utanföre, men hennes ögon voro
riktade mot fönstret, bort ifrån Deronda, som genast för-
stod henne och sade:
»Låt då er fruktan bli er ett värn, i det ni bostämdt
föresätter er att framför allt undvika att öka den ånger,
ni redan så bittert känner. Vi äro icke alltid i ett till-
stånd af stark sinnesrörelse, och när vi äro lugna, kunna
vi taga vår tillflykt till våra minnen och småningom för-
ändra karakteren af vår fruktan, liksom vi kunna för-
ändra vår smak. Låt er fruktan bli ert skyddsvärn.
Den är som en skarp hörsel. Den kan låta följderna af
hvad som förefallit på ett lefvande sätt framstå för er.
Försök att bli herre öfver er känslighet och gör bruk af
den, som om den vore ett sinne liksom synförmågan. ’)
Deronda uttalade hvar och en af dessa satser med större
eftertryck; det föreföll honom, som funnes det en svag
möjlighet för, att han skulle kunna rädda lienne för en
eller annan obestämd fara.
»Ja, jag vet, jag förstår, hvad ni menar», sade
Gwendolen i en hviskande ton, och vände icke bort ögonen,
utan lyfte upp sin lilla handskbeklädda hand och svängde
den, liksom för att antyda, att det icke var lätt att följa
detta råd. »Men tänk, om känslor uppstode — känslor,
sådana som hat och vrede — hur kan jag vara god, så
länge de fortfara att dyka upp? Och om det komme ett
ögonblick, då jag kände mig färdig att qväfvas och inte
kunde härda ut längre.» Hon tystnade tvärt och såg
med skälfvande läppar på Deronda, men uttrycket i hans
ansigte väckte hos henne en helt ny känsla. Han insåg,
att han bedragit sig i sina förhoppningar och att allt,
hvad han förestält henne, genom ett utbrott af hennes
vanliga våldsamma häftighet var tillbakaträngdt i tankens
dimmiga bakgrund. Det var, som om han stått med hän-
derna och fotterna bundna och sett henne drunkna. Det
smärtsamma deltagande, som afspeglade sig på hans ansigte,
medan han gaf akt på henne, väckte hos lienne en starkare
‘’uger än hon någonsin förr känt, och i en förändrad,
hönfallande ton sade hon:
»Jag bedröfvar er. Jag är otacksam. Ni han lijelpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
