Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
och vinkade åt honom. Mardokai tog af sig hatten och vin-
kade tillbaka, och tre minuter derefter hade Deronda sprun-
git i land, betalat roddaren och stod vid sidan af Mardokai.
»Det var bra, att jag träffar er här», sade Deronda,
ty jag ämnade just gå till boklådan och se mig om efter
er igen. Jag var der i går — man har förmodligen
underrättat er derom?»
»Ja», svarade Mardokai, »det var derför jag gick
till bron.»
Detta svar, som gafs med största allvar, föreföll
Deronda märkvärdigt mystiskt. Stod denne mans egen-
heter verkligen, såsom Cohen antydt, i förbindelse med
något slags sinnesförvirring.
»Ni visste ju inte, att jag var i Chelsea», sade han
ett ögonblick derefter.
»Nej, men jag väntade, att ni skulle komma ned
till floden. Jag har väntat på er i fem långa år.»
Mardokais insjunkna ögon voro med ett på en gång kär-
leksfullt och högtidligt uttryck fästa på den unge mannen.
»Det skall glädja mig, om jag kan vara er till någon
nytta», sade Deronda mycket allvarsamt. »Skola vi till-
kalla en droska och köra till — ja, hvart önskar ni vi
skola köra? Ni har gått nog i dag, skulle jag tro, så
andtäppt som ni är.»
»Låt oss gå till boklådan. Det är snart tid på, att
jag skall vara der. Men kasta nu en blick uppåt floden»,
sade Mardokai, i en upprörd och dock lugn ton. »Se’på
himmeln med dess småningom försvinnande ljus. Jag
hår alltid haft en förkärlek för denna bro; jag har stått
på den, då jag var en liten gosse. Det är en mötesplats
för budbärare från andeverlden. Här har jag lyssnat
till budskap från jord och himmel, och då jag blef äldre,
stod jag här och såg på stjernorna och den djupa him-
meln. Mén denna tid strax före solnedgången har alltid
varit mig kärast. Det har införlifvats med mig och blif-
vit en del af mitt eget väsen — detta försvinnande, lång-
samt försvinnande ljus; det var som mina egna krafters
aftagande — det dröjde — det väntade — tills det slut-
ligen bragte mig mitt nya lif — mitt nya jag — som
skall lefva, när jag andats ut min sista suck.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
