Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
Deronda sade ieke ett ord. En sällsam rörelse liadc
bemäktigat sig honom. Hans första misstanke, att Mardo-
kai möjligen var ett rof för fixa idéer, gaf vika för den
vördnad, som ingafs honom af denne man, i hvars hela
väsen låg en höghet, som kom en att glömma hans yttre
armod. Då de stått stilla ett ögonblick, sade Mardokai:
»låt oss gå nu», och då de gingo, tilläde han: »vi vilja
stiga ur vid ändan af gatan och gå till boden. Ni kan se på
böckerna; mr Kam går snart sin väg och lemnar oss allena.»
Medan de rullade framåt i droskan, hade Deronda
ännu tankarna riktade på Mirah, men han förutsåg, att
det icke var han, utan Mardokai, som skulle komma att
bestämma samtalets gång. Tio minuter derefter befunno
de sig båda i den lilla boden och fäste ömsesidigt blickarne
pä hvarandras ansigten, liksom om de båda velat läsa i
den andras själ. Mardokai lutade sig mot disken, och
Deronda stod vid väggen midt emot, ett par alnar der-
ifrån. Det var i den förres aftärda, om lungsigtighet
vittnande ansigte och i hans strålande ögon ett uttryck,
som hos en döende mor, när hennes ende älskade son
kommer till hennes säng och glädjens flämtande låga
blossar upp hos henne, då hon säger: »min son!»
Den unge mannen, som stod midt emot honom, hade
icke något mer utpregladt orientaliskt ansigte än man
kan få se hos många individer af de så kallade latinska
racerna, men uttrycket deri förrådde ett så öfverlägset,
manligt lugn, att det förlänade den vördnad, hvarmed
han mötte blicken af denne armodets hemlighetsfulle son,
samma värde som ett uttaladt omdöme. Han kände intet,
som kunde kallas tro på giltigheten af Mardokais intryck
med hänseende till honom eller på sannolikheten, att
saken skulle leda till något vidare resultat; hvad han
kände var en stark mottaglighet för ett rop, kommande
ur djupet af en annans själ. Denna känsla afspegladc sig i
detta ögonblick på Derondas ansigte och gaf det ett uttryck,
som styrkte Mardokais förtröstan. Han begynte att tala.
»Ni kan inte veta, hvad det är som vägledt mig till er
och fört oss tillsammans i detta ögonblick. Ni är förundrad.»
»Jag är inte otålig», sade Deronda. »Jag är färdig
att åhöra, livad helst ni behagar meddela mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
