Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
I
»Men ni får inte missförstå mig. Jag talar inte
som en okunnig drömmare — såsom en person, som tänker
gamla tankar om igen och inte vet, att de äro gamla,
derför att han aldrig stått vid de stora strömmar, der
vcrldens kunskap ilar fram oeh tillbaka. Engelska Ur
mitt modersmål, England är min kropps fädernesland —
der är den född, denna lekamen, hvilken endast är ett
bräckligt lerkärl omkring det fruktbärande träd, hvärs
frökorn skulle kunna, sprida glädje i öknen. Men mitt
sanna lif fostrades i Holland vid fotterna af min morbror,
en lärd rabbin, förfaren i all slags djupare lärdom, och
då han dog, begaf jag mig till Hamburg för att studera-
och sedermera till Göttingen för att få en vidsträcktare
blick öfver mitt folk och öfver den icke judiska verlden
och dricka kunskap vid alla källor. Jag var en yngling;
jag kände mig fri; jag besökte den judiska trons hufvucH
säten i Tyskland; jag var då ännu inte alldeles utarmad;?
Jag sade för mig sjelf: »låt min kropp dväljas i fattig-
dom, och mina händer vara som arbetarnes, men låt min
själ vara ett minnenas tempel, der kunskapens skatter
samlas och hvars allra heligaste är hoppet!»
Här gjorde Mardokai ett kort uppehåll. Efter några
ögonblicks förlopp fortfor han: »det andliga lifvet föddes
tidigt hos mig; det skedde redan, när jag var gosse.
Det förde med sig sin egen verld — en medeltids verld,
i hvilken det fans män, som kallade det gamla språket
till lif igen i landsflyktens nya psalmer. De hade upp-
tagit hedningarnas filosofi i judarnes tro och de längtade
ännu alltjemt efter en medelpunkt för vårt folk, och da
min tungas band slutligen lossades, talade hon det språk,
hvilket de uppväckt till lif genom sin trosifvers, sin sorgs
och sin martyrdoms nya blod: hon sjöng med deras tonfall.»
Mardokai gjorde åter ett uppehåll och sade sedan i
en hes hviskning:
»Så länge anden är fängslad inom denna kropp, skall
den aldrig lära något annat språk.»
»Har ni skrifvit uteslutande på hebreiska?» frågade
Deronda.
s>-Ja — ja», sade Mardokai i en djupt bedröfvaa
ton. »I min ungdom vandrade jag ut i denna öken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
