Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
märkte icke, att den var en öken. Men jag fann snart,
att de lefvande voro döda för mig. I begynnelsen såg
jag mitt lif framför mig som en lång framtid; jag sade
för mig sjelf: en del af min judiska arfslott är ett oböj-
ligt tålamod, en annan del är förmågan att söka åtskilliga
utvägar och finna ett fotfäste, der andra förtvifla. Men
jag måste böja mig under det ok, som tynger på alla,
som äro födda af qvinnan: familjesorger togo mig i an-
språk, jag nödgades arbeta, anstränga mig, inte för mig
sjelf allena. Jag bléf dock åter ensam; men redan då
hade dödens engel vändt sig om till mig och vinkat åt
mig, och jag säg ständigt , en flik af hans mantel på min
väg. Jag uppgaf likväl icke derför mina sträfvanden.
Jag sökte hjelp hos män af vårt folk — hos dem, som
voro rika på makt eller lärdom eller guld. Men jäg fann
ingen, som ville höra på mig, som förstod mig. Förakt stod
som tolk mellan mig och dem. En sade. ät mig: ’Mor-
mons bok skulle aldrig kunnat liafva någon framgång pä
hebreiska, och om det är din afsigt att ställa ditt tal till
våra lärda, så är det inte troligt, att du kan lära dem
någon ting.’ Det hade han rätt i.»
I den hesa ton, hvarmed de sista orden uttalades,
låg en märkbar ironi.
»Men ehuru ni vant er vid att skrifva på hebreiska,
kunna dock helt säkert få bättre än ni begagna sig af
det engelska språket», sade Deronda.
Mardokai skakade långsamt på hufvudet och svarade:
»För sent — för sent. Jag kan inte skrifva mer.
Hvad jag skref, skulle bli liksom denna flämtande ande-
drägt. Men andedrägten kan väcka deltagande, författare-
verksamheten kan det icke. Nya skrifter af mig skulle
vara som denna kropp — en fläkt af den heliga gudoms-
anden kunde finnas i dem — men man skulle le åt dom
och säga: en stackars jude’, — och de värsta bespottarne
skulle vara af mitt eget folk.»
Mardokai lät tungsint sina händer falla och hufvudet
sjunka ned mot bröstet. I detta ögonblick hade han
uppgifvit allt hopp.
»Jag känner innerligt deltagande för er», sade De-
ronda. »Men —- förlåt mig, om jag talar öfveriladt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
