Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
hvad ni redan skrifvit, behöfver inte vara helt och hållet
begrafvet. Det är inte så svårt att få det utgifvet; om
ni vill anförtro er åt mig, lofvar jag att anskaffa allt,
hvad dertill erfordras.»
»Det är inte nog», sade Mardokai och såg åter upp
med en glimt af nyvaknad förhoppning. »Det är inte
allt hvad jag väntar af er. Ni måste för mig vara icke
blott en hand, utan en själ — tro min tro — låta er
öfvertygas af mina grunder — se den syn, jag pekar på
— skåda härligheten, der jag skådar den. Ni skall vara
mitt lif; ni skall ärfva de skatter, som samlats i år-
hundraden. Slägter trängas på mitt svaga lif, som pa
en bro; hvad som varit oeh hvad som är, har der stämt
möte oeh bron håller på att brista. Men jag har funnit er.
Ni har kommit i tid. Ni skall mottaga judens heliga arf.»
Deronda hade blifvit lika blek som Mardokai. Hastigt,
liksom ångsten för en öfversvämning eller en eldsvåda,
vaknade hos honom, icke blott en medlidsam fruktan för
att beröfva en medmenniska mod och hopp, utan också
den motsatta farhågan för att nära en illusion och drif-
vas till att gifva ett löfte, som han sedermera skulle
blifva ur stånd att uppfylla. Svårigheten för honom be-
stod i att få denna eldiga, lidande medmenniska, som
sammanträngde så mycket af sin korta tillvaro i ett ögon-
blicks blinda förtröstan, till att tveka oeh besinna sig.
Med utsökt fin instinkt lade Deronda, innan han öppnade
sin mun, sin hand sakta på Mardokais — en handling,
som just i detta ögonblick var mer värd än många ord.
Derefter sade han:
»Har ni glömt, hvad jag sade er, då vi första gången
sågo hvarandra? Kommer ni inte i håg, att jag sade or,
att jag inte tillhör ert folk?»
»Det kan icke vara fallet», hviskade Mardokai genast,
utan ett tecken till bestörtning. Den sympatetiska hand,
som ännu hvilade på hans, styrkte en känsla, som var
starkare än dessa nekande ord. Det inträdde ett märk-
bart uppehåll, ty Deronda visste icke, hvad han skul e
svara på ett sådant påstående; men strax derefter fogade
Mardokai till detta påstående ett nytt, hvilket han ut
talade i tonen af den djupaste öfvertygelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
