Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var första gången jag varit i södern; min själ
igenkände sin sol från försvunna tider, och medan jag
stod på kajen, der sjelfva marken, jag trampade på, tyck-
tes utstråla ljus, och skuggorna hade ett azurblätt skim-
mer, såsom af andar, som blifvit synbara, kände jag mig
vara midt i strömmen af ett härligt lif, hvari min egen,
lilla korta tillvaro tycktes smälta bort, så att jag ej visste
något om den, och det föreföll mig, som om salighetens
brusande vågsvall slagit upp mot mig, och jag kunde
kuapt andas. Så stod jag der och väntade på min res-
kamrat; men jag såg honom icke, förrän han sade: ’Ezra,
jag har varit på posten, och här är brefvet till er’.
»Ezra!» utropade Deronda, ur stånd att beherska sig.
»Ja, Ezra», upprepade Mardokai, fördjupad i sina
minnen. »Jag väntade ett bref, ty jag skref ständigt till
min mor, och ljudet af mitt namn var som beröringen
med^ en trollstaf, som återkallade min själ till kroppen
hvanfrån hon blifvit bortryckt för att, så att säga, blanda
sig med menniskolifvets ocean, fri från den iudividuela
tillvarons betungande bojor. Jag öppnade brefvet, och
namnet kom. åter som ett rop, som skulle stört mig i
sjelfva paradisets salighet, och väckte min längtan att
komma dit, der denna sorg var: "Ezra, min son’!»
Mardokai gjorde åter ett uppehåll, medan han i tan-
karna dröjde vid detta längesedan försvunna ögonblick.
Deronda afvaktade med yttersta spänning, hvad som kom-
ma skulle. En sällsam möjlighet hade plötsligt visat sig
tör honom. Mardokai hade slagit ned ögonen och suttit
ördjupad i tankar. Efter några ögonblicks förlopp fort-
for han:
»Hon var en mor, om hvilken man kunnat säga:
hennes barn stå upp och kalla henne välsignad’. Hon
lärde mig förstå hvad den der gamle rabbinen menade,
da han en gång, när han hörde ljudet af sin mors steg,
sac e. den Eviges majestät nalkas.’ Och detta bref var
ett rop ur ångestens och förtviflans djup — ropet af en
mor, från hvilken man röfvat hennes barn. Jag var hen-
nes aldsta barn. Döden hade bortryckt fyra i späda år,
uen ena efter den andra. Då kom min lilla syster, som
mer än alla de andra var min mors lust och glädje, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
