Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
brefvet var ett hjertskärande rop till mig: ’Ezra, min son,
man har röfvat henne från mig. Han har tagit henne
från mig och lemnat vanära efter sig. De komma aldrig
mer tillbaka.’» Yid dessa ord upplyfte Mardokui plötsligt
sina ögon, lade sin hand på Derondas arm och sade:
»min lott var som Israels. För faderns synd måste min
själ gå i landsflykt, för faderns synd afbröts mitt värf
och ankomsten af uppfyllelsens dag fördröjdes. Hon, som
födt mig till verlden, var öfvergifven, olycklig, utblottad.
Jag vände om. Jag vände ögonblickligt om, — hennes
ande och hennes fäders ande — anden af män, som hade
äkta judiska hjcrtan — rörde sig i mig och drog mig
till henne. Gud, i hvilken hela verlden bor, var i mig
såsom lydnadens kraft. Jag vände om igen och reste
med möda och besvär, för att spara de fattiga styfrar,
som hon så väl kunde behöfva. Jag lemnade solskenet
och reste i en bitande köld. På sista stationen tillbragte
jag en natt under bar himmel i köld och snö. Detta
var begynnelsen till denna långsamma död.»
Mardokai lät sina ögon sväfva kring rummet och
drog undan handen. Deronda undertryckte beslutsamt dc
frågor, som ville bana sig väg till hans läppar. Medan
Mardokai befann sig i detta upprörda sinnestillstånd, finge
intet annat förtroende sökas, än det som kom frivilligt.
»Men jag arbetade. Vi voro utblottade — allt hvad
vi egde och hade tog man från oss. Och hon var sjuk.
Den pinande ångesten hade undergräft hennes krafter och
hon led af en tärande sjukdom. Stundom var hennes
hjertklappning så våldsam, att hon icke förmådde hålla
sig uppe, och bilderna i hennes hjerna hlefvo skräcksyner,
i hvilka hon såg min syster uppfostrad till det onda. I
djupaste natten hörde jag henne gråta efter sitt barn. Då
steg jag upp och vi lyfte gemensamt våra händer upp mot
himmeln och bådo. Våra själar utgöto sig i en brinnande
bön, att Mirah måtte varda frälst från ondo.»
»Mirah?» upprepade Deronda, som ville förvissa sig
om, att han hört rätt. »Sade ni Mirah?»
»Ja, så hette min lilla syster. När vi hade bedt
för henne, fick min mor en stunds ro. Det varade knapt
fyra år, och de sista minuterna innan hon dog, bådo vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
