Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.14
samma bön — jag högt, hon tyst. Hennes själ giek
hädan på dess vingar.»
»Ha.r ni aldrig sedan hört af er syster?» sade De-
ronda så lugnt han förmådde.
... »Nej aldrig, aldrig har jag hört, om hon, såsom vi
bado, befriats från det onda. Jag vet det inte, jag vet
det inte. Hvenr kan säga, hvart vägarne gå. Den onda
menniskans giftiga vilja är stark. Den har förgiftat mitt
1, . 7~ den <Dä.fver långsamt min andedrägt. Döden be-
friade mm mor, oeh jag kände det som en välsignelse
att jag var ensam i lidandets vintrar. Men hvad äro väl
vmtrarne nu? De äro långt borta», vid dessa ord lade
Mardokai åter sin hand på Derondas arm med denna för
lungsiguga personer egendomliga glädje, som verkar så
nedslående på vårt sinne, »oeh det är ingen anledning
att klaga ofver, att denna kropp vissnar bort. Mitt verk
skall blifva bättre gjordt. En gång sade jag: denna be-
gynne ses verk är mitt: jag är född till att göra det. Jag
skall lefva i er. Ja, jag skall lefva i er.»
Han omslöt nu med krampaktig styrka Derondas
arm, oeh den unge mannen, mera upprörd än någonsin
torut, enar vissheten om, att detta var Mirahs bror, för-
anade hans sällsamma förhållande till Mardokai en ny
högtidlighet och innerlighet, kände att hans hjerta klap-
pade haftigare oeh hans läppar blefvo bleka. Han våga-
f-ii i tlla’ -H^n Var rädd för att’ under det exalterade
tillstånd, hvan Mardokai för tillfället befann sig, yttra ett
ord som kunde röja att Mirah var återfunnen. Han var
oekså radd för att gifva ett svar, som kunde gäcka den
hogt spanda förväntan, som liknade uppblossandet af en
slocknande låga. Han följde derför sin oemotståndliga in-
gifvelse att gora hvad han gjort en gång förut. Han lade
stadigt sin mjuka hand på den hand, som omfattade hans
aim. Ofrivilligt släppte Mardokai sitt tag, de båda hän-
derna möttes, och i det de tryckte hvarandra, fick Mardo-
-ai någorlunda klart för sig, hvar han befann sig, och
»Låt oss gå nu. Jag kan inte tala längre.»
Och de skildes verkligen åt vid Cohens dörr, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
