Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
‘
24
håg det låga, hvita huset, som ligger doldt mellan träd,
just som man viker af uppåt vägen till kyrkan?»
»•Ja, men du har inga möbler, stackars mamma»,
sade Gwendolen i en sorgsen ton.
»Åh, jag spar nu ihop pengar till sådana. Du vet
ju, hvem som gjort mig nästan rik, mitt barn», sade mrs
Davilow och lade sin hand på Gwendolens. »Och Jocosa
förstår sig. så väl på att få litet till att förslå för hus-
hållet, att det är rent af märkvärdigt.»
»Ack, mamma lilla, låt mig få gå dit upp med dig
och sätta min hatt till rätta», sade Gwendolen, i det hon
plötsligt förde handen till hufvudet och kanske med afsigt
bragte sin hatt i olag. Hennes hjerta var öfverfullt och
hon var färdig att brista i gråt. Modern skulle bestämdt
hafva varit värre deran, om Grandcourt icke hjelpt henne.
»Jag får troligen aldrig mer se det här», sade Gwendolen
och sag sig omkring, då de trädde in i den svarta och
gula sängkammaren; och med en liten suck, som om hon
varit trött, sjönk hon ned på en stol framför spegeln.
TJnder sitt bemödande att afhålla sig från att gråta, hade
hon blifvit mycket hlek.
»Du mår visst inte riktigt bra, mitt barn?» sade
mrs Davilow.
»Nej, jag har blifvit illamående af den der choko-
laden», sade Gwendolen och räckte modern handen.
»Jag borde ha lof att komma till dig om du blefve
sjuk, mitt älskade barn», sade mrs Davilow i en något
skygg ton, i det hon tryckte hennes hand till sitt bröst.
Det var denna dag något, som förvissade henne om, att
hennes dotter älskade henne — behöfde henne så mycket
som någonsin.
»Ja, naturligtvis», sade Gwendolen, i det hon lutade
hufvudet mot modern, ehuru hon bemödade sig att tala
sa gladlynt hon förmådde. »Men som du vet,. är jag
aldrig sjuk. Jag är så stark som en menniska kan vara,
och du får för all del inte gräma dig för min skull, utan
laga, att du blir så lycklig, du kan, med flickorna. De
äro bättre barn mot dig, än jag någonsin varit.» Hon vände
upp ansigtet (ill henne med ett småleende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
