Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
för sig sjelf: »jag tror jag tar mig ganska bra ut som
mrs Grandcourt.»
Hon trodde, att hennes man begifvit sig till Gads-
mere — hon hade gissat sig dertill, liksom hon för länge
sedan gissat sig till, hvem det var som bodde på ett ställe,
som han beskrifvit som »ett hundhål i en nerrökt trakt»,
och de egendomliga, stridande känslorna i hennes bröst
hade haft den karakteristiska verkan på henne, att hon
begifvit sig till Offendene, fast besluten att bibehålla sitt
sinnes jemnvigt.
Hon undrade sjelf på de motsägelser, som funnos hos
henne. Hvarfor skulle det förtryta henne, att Grandcourt
visade intresse för de varelser, för hvilkas skull hon sjelf
pinades af samvetsagg? Hade hon inte före sitt giftermål
föresatt sig att tala och handla till deras bästa? Och efter-
som han nyligen antydt, att han ville in till staden för att
vidtaga några anordningar med hänseende till sitt testa-
mente, borde hon varit glad öfver hvarje tecken till, att
hans samvete icke slumrade med hänseende till dem i Gads-
mere. Och dock, nu, då hon var hans hustru, var
den känsla, det väckte, att Grandcourt begifvit sig till
Gadsmere, lik den, som uppstår, då ett brännsår kommer
i närheten af stark hetta. Hon hade bragt öfver sig sjelf
den skammen, den förödmjukelsen att vara dömd till en
ångestfull tystnad, af fruktan för att hennes man skulle
upptäcka, hvad hon vetat, då hon gifte sig med honom,
och såsom hon sagt åt Deronda, hon måste »gå vidare»
på den väg hon en gång beträdt. Efter de häftigaste an-
fall af hemligt hat till denne man, som från första ögon-
blicket kufvat henne, återkom alltid känslan af ett and-
ligt tvång, som gjorde det oundvikligt för henne att un-
derkasta sig. Någon sträfvan efter frihet, som ej skulle
medfört en ny och värre förödmjukelse var otänkbar. Gwen-
dolen kunde icke våga någonting — utom när hon ofri-
villigt lät öfverväldiga sig af sina lidelser — allra minst
kunde hon med berådt mod frambesvärja en dunkel fram-
tid, i hvilken hon icke kunde vara viss ’om något annat
än skymf och vanära. Trots allt hennes samvetsqval före-
kom det henne ännu, som om det värsta resultatet af
hennes giftermål skulle vara, om hon på något vis väckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
